Patrik Engellau

Under 2016 gjorde landets ledande politiker några tafatta försök att definiera svenska ”värden” eller den svenska karaktären, men jag tror inte de kom längre än till återvändsgränden ”värdegrunden” innan de lade ned självförståelseprojektet.

Det konstiga är emellertid inte att några partiledare misslyckas med att trolla fram en kanin ur sin höga hatt, det konstiga är att det i Sverige saknas en levande, ständigt pågående diskussion om vem vi svenskar egentligen är och vad vi står för.

Jag tror att detta är ovanligt. I Brasilien finns sedan åtminstone 1930-talet ett bland historiker, sociologer och andra tänkare ihållande samtal om vad landet står för. Det finns en kanon om ett halvdussin fortfarande lästa skrifter som behandlar frågan. (En omhuldad tes är att brasilianare mer än andra folk värdesätter familjen, intimiteten och vänligheten. Till exempel använder man gärna innerliga diminutivformer och undviker efternamn. Man har också svårt att skilja på familjens och statens egendom vilket lett till omfattande korruption.)

För hundra år sedan var även Sverige mycket angeläget att upptäcka och förstå sig själv. I min bokhylla finns uppslagsverket Nordisk Familjebok i 31 band med tryckår 1918. Uppslagsordet ”Svenskar” upptar fem tättryckta sidor inklusive fina teckningar av ett långskalligt ”modernt svenskt kranium”. Så här kan den svenska kulturen beskrivas:

I allmänhet synes man böjd att tillskrifva svenskarna en viss förnämhet i uppträdandet, stundom öfvergående i stelhet och tröghet… Andra drag äro gästfrihet och vanligen frånvaro af småaktig beräkning, själfständighetskänsla, ordningssinne, böjelse för samfundsmässig samverkan, naturvetenskaplig och teknisk begåvning samt naturkänsla och lyrism. Själfständighetskänslan har närts af landets strid mot yttre fiender och af böndernas framgångsrika kamp mot försöken att hitflytta det kontinentala godsherreförtrycket. I byar och socknar har bönderna själfva handhaft sina angelägenheter sedan urminnes tider och därmed grundlagt sin samhällsanda och utbildat sin administrativa begåvning… Typiska äro våra dryckeslag, fotade på redan i hedendomen utbildade religiösa dryckesseder med sin stelhet och högtidlighet vid gillets början, som sedan öfvergår i en obalanserad hängivenhet åt ruset, då det frusna lynnet slår öfver i den motsatta ytterligheten.

Om man till detta lägger en också omtalad harmonisk sammansmältning… mellan allmoge- och öfverklasskultur, utan att de båda sidornas bättre egenskaper uppges så har man nog kommit svensk kultur en bra bit på spåret.

I själva verket var Sverige, och troligen andra länder, vid det laget besatt av viljan att känna sig själv. Skansen och Nordiska muséet anlades för att förevisa svensk folkkultur. Selma Lagerlöf uppdrogs att till folkskolan skriva en lärobok i svensk geografi, vilket resulterade i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Musikvetare skickades ut i bygderna för att dokumentera (och troligen förbättra) existerande folkmusik och balettmästare från Operan dito vad gällde lokala danser i provinserna. Folkdräkter som existerat sedan urminnes tider designades. Sverige höll på att uppfinna sig själv.

Numera törs vi knappt ställa frågan om vår karaktär, vilket jag tror har två orsaker. Den första är att nazismen gav blotta tanken att det skulle kunna föreligga olikheter mellan folk och kulturer en jättesmäll från vilken frågan ännu ej hämtat sig. Frågan ”hur är svensken?” förväntas ofelbart degenerera till frågan ”hur är juden?”. För att slippa förknippas med Hitler föredrar vi att inte fundera över oss själva.

Den andra orsaken att vi inte undrar över oss själva är att vi svenskar innerst inne anser att vi är överlägsna alla andra folk. Men detta är en förbjuden sanning eftersom vi också är en humanitär stormakt och humanitära förebilder rent definitionsmässigt inte kan betrakta sig som förmer. För att alldeles säkert hålla oss på behörigt avstånd från vad vi egentligen tycker så säger vi usch och fy så snart svensk kultur och svensk karaktär kommer på tal, typ när Mona Sahlin förklarade att invandrare har kultur, identitet och historia medan svenskarna bara har ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.