Mohamed Omar

I en debattartikel i Aftonbladet den 19 januari menar Moderaternas partiledare Anna Kinberg-Batra att det blivit dags att byta regering. Hon vill gå från opposition i ord till opposition i handling.

”Sverige står inför omfattande samhällsproblem. När motsvarande uppemot en miljon människor lever på bidrag i stället för av arbete, när tusentals unga lämnar grundskolan utan godkända betyg, när kriminella gäng tagit över hela områden – då är vårt land på väg åt fel håll.”

Det här betyder att Kinberg-Batra kan tänka sig att fälla vänsterregeringen med stöd av Sverigedemokraterna, något som Jimmie Åkesson självklart välkomnar. Men det har större effekter än så: det är ett stort kliv framåt i SD:s normaliseringsprocess, att bli ett parti som andra. Moderater som tidigare har varit ängsliga för att öppet umgås med sverigedemokrater kan bli mindre ängsliga. Faktum är att en majoritet inom M vill ha SD-samarbete.

Annie Lööfs parti vill inte vara med och fälla vänsterregeringen utan vill fortsätta agera stödparti åt Löfven. Hon trivs nog med att se Centerpartiet växa av missnöjda, liberala utopister. Men det är själviskt att sätta sitt eget parti framför nationens intresse: att Sverige får en duglig regering.

Kinberg-Batra öppnar alltså för ett samarbete med SD. Hon är försiktig, förvisso. Men riktningen är tydlig och jag tror inte att det finns någon återvändo. Flörten kommer att övergå i kyssar. Därför att det är det enda sättet att sänka Socialdemokraterna och få en högerregering. Och för att svenskarna tycker att 1) invandringsfrågan är den viktigaste frågan, 2) invandringen är för stor och 3) SD har den bästa invandringspolitiken.

Visst kan, och har, Moderaterna kopierat SD:s invandringspolitik. Men det har bara stärkt SD. Det finns som jag ser det ingenting som M, kopian, kan göra för att få större förtroende i invandringsfrågan än SD, originalet. Och SD försvinner inte. Flera mätningar visar att SD redan är största parti. Då återstår inget annat än samarbete. Slutsats: Moderaterna hjärta SD lika med sant.

Svenskar är solidariska och vill hjälpa flyktingar, men inte på ett sådant sätt att Sverige förändras och blir mer likt länderna som flyktingarna flyr ifrån. Den nuvarande politiken har misslyckats och inget tyder på att den kommer att lyckas i framtiden. Ju längre den havererade invandrings- och integrationspolitiken fortsätter, desto fler Rosengård och Rinkeby kommer vi att få.

Och det vill inte svenskar ha, svenskar vill ha en rimlig, reglerad invandring där invandrarna anpassar sig till svensk kultur och svenska värderingar. Det är dock för sent med det nu. Det har nått sådana proportioner att någon mer asylinvandring inte är möjlig. Istället måste resurser läggas på att lösa de problem som den dåliga invandrings- och integrationspolitiken har lett till. Vi behöver alltså asylstopp i förening med en ny assimilationspolitik och stimulerad återvandring.

Ett bättre sätt att hjälpa flyktingar är genom insatser i närområdet. Då hjälper man fler för mindre pengar och vi slipper också segregering och militant islamism i Sverige. Minns ni reportaget i Aktuellt kvällen den 24 augusti 2015? En reporter besökte Rinkeby i sällskap med den före detta muslimen Mona Walter. Hon är nu kristen och kritisk till islam. Både Walter och reportern blev bortjagade av ett gäng unga män som skrek ”Hora!” och ”Det här är inte Sverige!”

Detta är ett resultat av vår så kallade ”humana” invandrings- och integrationspolitik: att inhumana värderingar med rötter i underutvecklade länder präglade av intolerans, kvinnoförtryck och islamisk fundamentalism brett ut sig i vårt land.