Mohamed Omar

Ett nytt år har börjat och vi har nyss lämnat julen bakom oss. Det skojas ofta om hur töntiga vi svenskar är som har som jultradition att bänka oss framför Kalle Anka. Googlar man på ”christmas” och ”Donald Duck” hittar man artiklar i engelskspråkiga medier som ”Sweden’s bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve” och ”The Swedish Holiday Obsession with Donald Duck”.

I Sverige förs ofta denna ”bisarra tradition” på tal som ett exempel på hur ytliga och kulturellt fattiga vi svenskar är. Men Disneys filmer är inte strunt. De är snarare lysande exempel på västerländsk uppfinnaranda, fantasi och konstskicklighet. Disney var en teknisk trollkarl som på egen hand gjorde framsteg inom animationskonsten. Dessutom är hans filmer djupt förankrade i det västerländska kulturarvet. Han har förnyat folksagor och klassiker och spritt dem till nya generationer. Många barn har lärt känna Bröderna Grimms sagor genom Disney.

Den 18 november 1928 visades Steamboat Willie, den första Musse Pigg-filmen, och den blev en häpnadsväckande framgång. Disney var den förste som släppte en tecknad film som hade ett någorlunda bra ljud. Över en natt blev han en stjärna. I slutet av 1933 sade Walt Disney följande om sitt förhållande till Musse Pigg:

”Musse Piggs liv och äventyr har varit nära knutet till mig privat och till mitt yrkesliv. Jag har självklart en känslomässig tillgivenhet för den lille personligheten som spelat en så stor roll för Walt Disney Productions och så gladeligen har accepterats som en underhållande vän vid filmvisningar över hela världen. Han talar fortfarande för mig och jag för honom.”

Disney beskriver den talande musen som vore den ett levande väsen och magin i filmerna bestod delvis i att publiken accepterade att Musse Pigg fanns ”i verkligheten” – och att han kontrollerades av sin osynlige skapare. Musse var en ”individ” som man inte bara kunde skratta åt, utan också älska. Han hade en personlighet.

I programmet Kalle Ankas jul finns det också med en snutt ur Snövit och de sju dvärgarna. Den släpptes i december 1937 och är den första tecknade långfilmen någonsin. I New York Herald Tribune skrev recensenten:

”Efter att ha sett Snövit och de sju dvärgarna för tredje gången, är jag säkrare än någonsin på att filmen tillhör mästerverken… och ett av de sällsynta verk med inspirerat konstnärskap som gör åskådaren oemotståndligt förtrollad… en minnesvärd och djupt berikande upplevelse.”

Tidskriften Time hade en bild av Walt, omgiven av sju dvärgar, på omslaget. Filmen hyllades som ett mästerverk och förklarade att ”Walt Disney, precis som målaren J. M. Whistler, inte endast är en simpel tecknare.”

År 1938 fick Disney en hederstitel från Harvarduniversitetet för sitt arbete inom filmkonsten och den tecknade filmen. Han fick även en hederstitel från Yale för att ha ”skapat ett nytt konstnärligt språk”.

Man bör inte underskatta Disneyfilmernas betydelse i att sprida västerländsk kultur och västerländska värderingar över världen. Min dotter gjorde en iakttagelse häromdagen. ”Pappa, har du tänkt på en sak?” sa hon medan hon bläddrade i en bok om Disneyprinsessor. ”Alla prinsessor drömmer. Askungen, Törnrosa, Snövit. De har alla drömmar.” Detta, att inte vara nöjd med nuet och med sakernas tillstånd, har många uppfattat som kärnan i västerländsk kultur. Oron, drömmarna, rastlösheten. Det som drev Columbus ut på havet. Det som drivit oss ut i rymden.

I en islamistisk teokratisk diktatur som Saudiarabien finns det dem som förstår och fruktar Disneyfilmernas förmåga att påverka, att få människor att utforska sina möjligheter och drömma om ett annat liv. Ja, som Askungen när hon sitter där i sitt fönster och fantiserar om det alldeles, alldeles underbara. Sheikh Muhammad Munajid, en ledande saudisk imam, förklarade i tevekanalen Al-Majd TV i augusti 2008 att Musse Pigg var en av ”Satans soldater” och att en av de värsta sakerna med figuren var att barnen älskade den. På så sätt kunde de ju förföras.

Imamen krävde faktiskt Musse Piggs avrättning! Visst kan Musse Pigg och andra av litteraturens och filmens karaktärer upplevas som levande. Tänk bara på Sherlock Holmes! Det finns människor som tror att det faktiskt har levt en mästerdetektiv på Baker Street. Och han är mera känd än sin skapare Sir Arthur Conan Doyle. Men att avrätta Musse Pigg! Imamen motiverade sin dödsfatwa med att musen enligt sharialagen är ett orent djur.

Den västerländska kulturen har ibland benämnts ”faustisk” efter den tyske trollkarlen Doktor Faust som ska ha levt i brytningstiden mellan medeltid och renässans. Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22).

Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för västvärlden. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”.

Doktor Faust bytte enligt legenden sitt eviga liv mot all världens kunskap. Det är motsatsen till islams tanke om jordelivet som i stort sett värdelöst förutom som en prövning inför livet efter döden. Den bästa kunskapen är den som gör oss mer gudfruktiga. I traditionell islam menar man också att uppenbarelsen, Koranen, är den absoluta sanningen. Om människan genom studier upptäcker sanningar som strider mot Koranen gäller den ändå. Man sätter alltså uppenbarelsen före vetenskapen. Faust ville själv se hur det var.

Uppsalaprofessorn Gunnar Erikssons bok Den faustiska människan. Vetenskapen som europeiskt arv (1992) inleds med orden: ”Om man kort skall ange vad som skiljer den europeiskt-västerländska kulturen från andra stora kulturer blir det nog att européerna har utvecklat vetenskapen, särskilt naturvetenskapen, långt mer än några andra folk. Detta på gott och ont.”

I Disneys film Fantasia från 1940 får Musse Pigg gestalta Trollkarlens lärling, en figur hämtad ur Goethes dikt med samma namn från 1797. Lärlingen förtrollar en kvast för att få hjälp med städning, men redskapet får eget liv och han kan inte behärska den. Man skulle kunna se trollkarlens lärling som en bild för vetenskapsmannen. Det finns risker med vetenskap och uppfinningar. Man kan sätta igång krafter som inte är så lätta att kontrollera.

Våra moderna vetenskapsmän kan oerhört mycket mer än sina föregångare, men är liksom Musse Pigg lärlingar. De är inte – och kommer aldrig att bli – fullärda. Vetenskapen har sina risker. Men nyttan är större. Och vetenskapsmannen, liksom konstnären, poeten och filosofen, som vågar ställa frågor representerar den faustiska andan. Rastlösheten, nyfikenheten och oron. Det är denna anda i sin helhet, inte bara Musse Pigg, som islamisterna vill döda. Vi svenskar behöver inte skämmas för Kalla Ankas jul. Det kan vara ett sätt att introducera våra barn till både litteraturens klassiker och djupare filosofiska frågor.

Sången som avslutar Kalle Ankas jul, ”Ser du stjärnan i det blå?”, kommer från Disneys film Pinocchio (1940) om marionettdockan som längtade efter att bli levande. Och det är också temat i sången: att önskningar kan bli uppfyllda. Man önskar ju på en stjärna. Eftersom den har blivit en julsång så tänker vi dock kanske mest på Betlehems stjärna, den som vägledde de tre vise männen till stallet där det nyfödda gudabarnet slumrade så sött. Det är hoppets stjärna, ett hopp om frälsning.

Men Pinocchio-sången handlar från början om att önska på en stjärna, i den svenska tolkningen nämns Aftonstjärnan, och står som sagt snarare för en önskan att nå högre, att gå från en docka till att vara något mer, i denna värld, i detta liv. Sic itur ad astra, ”så skall du resa till stjärnorna”, som det heter hos den romerska nationalpoeten Vergilius, eller per aspero ad astra, ”genom svårigheter till stjärnorna”, som det heter hos Seneca. ”Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få.” Du kan få det som du strävar efter. Du kan utforska land och hav och den oändliga, svarta rymden.

Aftonstjärnan, som man önskar på, och den faustiska stjärnan som symbol för högre mål, möter Betlehems stjärna med dess hopp om att besegra döden. Rom och Jerusalem, arvet från antiken och den kristna traditionen, de två huvudsakliga element som den västerländska civilisationen bygger på sammanfattat i denna sång som sjöngs av den förbindlige lille Benjamin Syrsa.

Flera stora, svenska artister har tolkat sången – Tommy Körberg, Jan Malmsjö och Lasse Berghagen. Men enligt min mening har ingen gjort det bättre än Freddie Wadling. Hans nakna och oförställda röst, djup och spröd på samma gång, fångar både den mänskliga litenheten, att vi blir sjuka och dör, och den mänskliga storheten, att vi upptäcker och uppfinner och ser upp mot stjärnorna i längtan om att nå högre och högre.