Stefan Hedlund

Sverige har en lång och framgångsrik tradition av demokratiskt samhällsbygge, vilande på rättsstatens och yttrandefrihetens solida grund. Denna tradition är nu på väg att förbytas i svåra politiska blockeringar, ett rättsväsen i djup kris och en växande offentlig intolerans emot avvikande åsikter. Det kan vara frestande att hänföra denna utveckling till migrantkrisen, men det vore allt för enkelt. Krisen i den svenska samhällsutvecklingen har djupare liggande rötter.

Den parlamentariska demokratin har under många år rört sig allt längre från idealet om förtroendevalda medborgare som är ansvariga inför sina väljare, till ett system där partierna blir rena intressemaskiner. De politiska ungdomsförbunden skolar yrkespolitiker som hyser större lojalitet mot det egna partiet, som är deras födkrok, än mot väljarna, som är deras formella uppdragsgivare. Partierna visar större lojalitet sinsemellan än gentemot väljarna.

Sverigedemokraternas stora framgångar i riksdagsvalet 2014 ledde till förutsebara reaktioner. Liksom de etablerade partierna tidigare slutit sig samman för att blockera först Kristdemokraterna och därefter Ny demokrati, valde man återigen att göra gemensam front mot utmanaren. Med den här gången var utmaningen övermäktig. Sverigedemokraterna kunde fälla varje regering som inte accepterade en radikalt annorlunda invandringspolitik.

Svaret blev politisk kartellbildning. Via den ökända decemberöverenskommelsen valde man att effektivt slå vakt om de egna intressena, till pris av att den demokratiska parlamentariska ordningen åsidosattes. Den föregivna motiveringen, att ”ta ansvar för landet”, skulle snart nog visas vara flagrant hyckleri. Den hårda retorik som då fördes gentemot ”rasister” kan ses mot bakgrund av att den politik Sverigedemokraterna då stod för nu har blivit accepterad regeringspolitik.

Om inrikesminister Anders Ygeman den gången hade sagt det han idag säger, och om statsminister Stefan Löfven den gången hade handlat i enlighet med dagens restriktiva principer, så hade vårt land idag befunnit sig i en mycket annorlunda situation. Internationella medier hade då inte kunnat måla upp svensk polis och svensk integrationspolitik som tydligt avskräckande exempel.

En direkt konsekvens av de etablerade partiernas taskspel med demokratin har blivit att den etablerade politiska oppositionen nu befinner sig i en bisarr situation av att måla upp regeringens politik av vänstervridning som djupt skadlig för landet, samtidigt som man envist vägrar att rösta för den egna politiken.

Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra har gjort klart att moderaterna iskallt väljer att sätta det egna partiets intressen före landets. Det är möjligt att hennes taktiska spel kan leda till en fördjupad kris för den rödgröna regeringen, men det är betydligt mera sannolikt att även moderaterna får betala ett högt pris, och att det i vilket fall som helst kommer att leda till ett ytterligare fördjupat politikerförakt.

Nästa riksdagsval kan mycket väl komma att ge Sverigedemokraterna 25 procent eller mer, samtidigt som både moderater och socialdemokrater hamnar under 20 procent. För statsminister Löfven avtecknar sig här ett historiskt katastrofval, som partiet sannolikt inte kommer att kunna hämta sig från. Att skälla Jimmie Åkesson för att vara nazist framstår inte som det mest begåvade sättet att söka hindra en sådan utveckling.

En särskilt allvarlig konsekvens av lojaliteten emellan de etablerade partierna är att det svenska rättsväsendets allt djupare kris inte kan åtgärdas. Polisens allt tydligare oförmåga att klara upp brott leder till att allmänheten upplever en växande otrygghet, vilket undergräver tilltron till staten. Krisen har nu blivit så djup att vi kunnat höra domare tala om att själva rättssystemet är i gungning och åklagare gå så långt som till att hävda total kollaps.

Trots att kritiken emot Rikspolischef Dan Eliasson har vuxit till lavinstyrka, inte minst inom den egna organisationen, väljer regeringen att förhålla sig passiv. Det är svårt att värja sig emot en misstanke om att inrikesminister Ygeman helt enkelt skyddar en gammal kompis, som gjort lång och trogen tjänst inom den s-märkta hierarkin.

I Sveriges Riksdag finns stöd för att omedelbart påbörja en uppröjning. Men den etablerade politiska oppositionen föredrar att avstå. Samtidigt som man riktar skarp och berättigad kritik mot att regeringen vägrar ingripa, för att återställa den ordning och trygghet landets befolkning har all rätt att kräva, gör man också klart att det egna intresset gynnas av att läget fortsätter att förvärras.

Det är svårt att se ett tydligare exempel på kallhamrad politisk cynism, och det är än svårare att se att detta skulle kunna hålla i längden, även om de etablerade medierna gör allt de kan för att blanda bort korten.

Moderaterna räknar uppenbarligen med att vägen till en valseger 2018 skall kantas av eskalerande våld i våra förorter, och av allt fler skandaler där asylsökande som ljuger om sin ålder inte kan straffas ens för mycket grova våldsbrott. Denna politiska cynism kommer dock att falla på eget grepp. I september 2018 riskerar s och m att gemensamt drabbas av vad allt fler nu karakteriserar som ett ”politiskt blodbad”.