Patrik Engellau

Natten mellan den 24 och 25 oktober 2016 träffades sex ungefär sjuttonåriga asylsökande från Afghanistan i Uppsalatrakten. Fem av dem våldtar den sjätte.

De unga männen tycks alla ha lärt känna varandra i Sverige. De fem våldtäktsmännen in spe tycks alla, var och en på sitt sätt, ha retat sig på målsäganden. Ali gillade inte att målsäganden gick ut med äldre killar, ej heller att målsäganden ”umgicks med en dålig människa som rökte hasch”. Ali hade gruff på telefon med målsäganden och ”bestämde sig för att göra något med målsäganden”. Målsägandens pappa och farbror hade misshandlat Farzad. Farzad hade bestämt att ”göra något åt det”. Till Farzad sa Ali att han, Ali, trots gruffet med målsäganden var vän med målsäganden. Några månader senare ringde Ali till Farzad och sa att han inte längre var vän med målsäganden, ty denne hade tagit ett lån och ej betalat tillbaka. Farzad sa till Ali att han planerade att ”knulla” målsäganden.

De övriga blivande våldtäktsmännen verkar ha haft likartade missnöjesanledningar i förhållande till målsäganden. På kvällen den 24 oktober träffades de fem i en park i Uppsala och söp. Precis hur det gick till framgår inte av domen. Man får nöja sig med en allmän lägesbeskrivning. På något vis lyckades de fem, nu försedda med en ”stor kniv”, släpa in målsäganden i en skog. Amin gav Farzad kniven. Målsäganden låg på marken och var rädd. Farzad var den första som ”knullade” målsäganden. Amin la sin telefon bredvid för att spela in ljud. Efter Farzad var det Amins tur och sedan Ali Ghorbanis. Ali Ghorbani ”förde in sin penis lite men slutade för att målsäganden skrek så mycket”. Ali Jafari gav sin telefon till Ali Ghorbani för att den senare skulle filma när den förre ”knullade” målsäganden. Ali Jafari förklarade för målsäganden ”att alla fem ville brännmärka honom”. Nariq hade emellertid hört ”målsäganden säga att kom och ’knulla’ mig”. Nariq hade trott att målsäganden var homosexuell.

Efter akten gick målsäganden till sitt boende och Amin till en bekant. De övriga fyra vandrade mot staden och sjöng en sång. Nazir berättade att Farzad gett målsäganden ett halsband efter våldtäkten. ”Även om [målsäganden] ser glad ut på filmen var han inte glad. Amin Khavari onanerade mest. Farzad Jafari sa att han fick utlösning tre gånger.”

Den som vill tillägna sig skriftlig dokumentation i ärendet, vilket jag alltså ville, kan läsa dom den 30 december 2016 från Uppsala tingsrätt, mål B 5953-16. Domen blev sammanlagt sex års sluten ungdomsvård för grov våldtäkt plus skadestånd om 225 000 kronor till målsäganden.

Här kommer ett antal observationer i serien ”försöka förstå”, trevande och osäkert och inte alls garanterat objektivt.

Först erkänner jag min känsla av att befinna mig på ett gungfly. Ingen som läser min sammanfattning av domens redogörelse för våldtäkterna kan rimligen tycka sig begripa vad det egentligen handlade om. Det blir inte tydligare om man läser alltihop. Traditionell gossekärlek? Traditionell gossekärlek som gått snett? Släktbråk? Följderna av kriminell knarkhandel? Jag minns från mina jobb i Afrika och Asien. Ingenting var någonsin som det verkade, alltid nya bottnar, nya berättelser, nya sanningar.

Sedan suckar jag deltagande i sympati med de svenska myndighetspersoner som haft rättsstatens uppdrag att försöka få ordning på det hela, förloppet, förståelsen, bedömningen och bestraffningen. Hur många timmars och dagars ständigt föränderliga vittnesbörd under inflytande av notoriskt osäkra tolkars medverkan? Jag kan förstå att domstolen då och då tycks tappa fotfästet som till exempel då den bedömer att Ali Jafari, en av våldtäktsmännen, bara är sjutton år gammal trots att Migrationsverket skrivit upp honom till arton. ”Ali Jafari har själv gjort gällande att han inte är äldre än 17 år och att uppskrivningen skett på grund av att han inte kunnat bevisa sin ålder. Åklagaren har inte gjort gällande annat än att Ali Jafari är 17 år och tingsrätten finner inte skäl att frångå den bedömningen.”

Inte skäl annat än att Migrationsverket gjort en annorlunda bedömning än en uppenbart jävig våldtäktsman? Nä, i den här soppan hade nog inte jag heller, i egenskap av domare, velat göra annat än gå hem och dra täcket över huvudet.

Borde inte domstolen ha trängt djupare, forskat vidare för att få alla sanningar på plats om händelser och åldrar? Visst, allt är möjligt om man satsar hur mycket som helst av skattebetalarnas pengar. Vad ärendet kostat hittills sedan den 24 oktober 2016 och framöver kan jag bara spekulera kring. Omkring en miljon i advokatkostnader per nu. Totalt utdömt sex års fängelse till en ungefärlig kostnad av 7 000 kronor per dag vilket betyder omkring 15 miljoner kronor. Åklagarna, utredarna, poliserna, tolkarna, socialarbetarna, domstolsförhandlingarna med uppföljning – bara att skriva domen på 49 sidor är ett rejält arbete – måste ha kostat sina modiga miljoner. Och framtida kostnader vet vi inget om. Ska domen överklagas? Ska Migrationsverket, som tycks ha en annan uppfattning om Ali Jafaris ålder än Uppsala tingsrätt, försöka utvisa Ali? Men de stora kostnader som ärendet framöver kommer att placera i skattebetalarnas knä beror naturligtvis på att omständigheterna troligen gett den svenska omsorgsapparaten fem eller sex livslånga klienter på ett bräde.

Några afghanska killar råkar i gruff och bestämmer sig för att hantera saken enligt sin kulturs mönster vilket leder till att Sverige reagerar enligt sin kulturs mönster och ett ohejdbart maskineri drar igång.