Patrik Engellau

Förmiddagen den 13 januari 2017 har jag på förekommen anledning ägnat åt att fråga folk om de eventuellt kan kontrollera min förmåga till läsning innantill av en artikel i Dagens Nyheter.

Jag har frågat så här:

Vad anser du vara sannolikheten för att en svensk kommun deklarerar att den inte längre tänker följa sin lagstadgade skyldighet att ta emot och omhänderta flyktingar? Att kommunen skriver till eventuella nyanlända att ”ingen hjälp finns att få på åtminstone sex månader. Inga nya ansökningar om bidrag kommer att behandlas. Inga möten med socialsekreterare bokas. Den som behöver akut hjälp för att inte svälta hänvisas till en frivilliggrupp som delar ut mat. Vi rekommenderar att du söker dig till någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Mina samtalspartners har skrattat lite generat och sagt att, nä, det där verkar väl inte särskilt sannolikt. Då har jag förklarat att just detta har inträffat i Hultsfreds kommun i Småland. Min tanke svindlar. Detta är väl, vad jag kan förstå, inget annat än kommunalt statstrots av närmast revolutionär karaktär. Hultsfreds kommun struntar i en av de lagar som ligger staten varmast om hjärtat.

Och vet du vad som är det underligaste av allt? har jag frågat mina samtalspartners. Nej, har de svarat. Jo, det är att Hultsfreds kommuns beslut fattades redan den 21 december 2016. Det är mer än tre veckor sedan. I tre veckor har svenska media mörkat ett veritabelt kommunalt uppror mot staten. Tänk alla som måste ha varit medvetna om detta! Migrationsverket. Sveriges kommuner och landsting. Regeringen. Kommunledningar i hela landet. Hela det styrande skiktet i Sverige. De har vetat om, men inte sagt något till folket. (När en stat är på väg att förlora ett krig, hur lång tid brukar den ta på sig att informera folket?)

Hur är detta möjligt? Varför har media inte rapporterat om detta märkvärdiga skeende tidigare? Jag frågade den närmast Hultsfred belägna tidningsredaktionen varför vi inte hört ett ord.

”Vadå, vi skrev ju om det genast efter beslutet!” sa Vimmerby Tidning. ”Det finns ju ingen kontroll på någonting. Det är självinflyttningen, så kallat Ebo, som gör att allt brakar ihop. Det kommer 30 personer i veckan, vi har inte en chans. Att makthavarna inte brytt sig om att informera beror väl på att de inte vet vad de ska göra. De sitter väl där i Stockholm och hoppas att det ska blåsa över. De struntar i vad som händer i en liten småländsk skitkommun.”

Hur ska man tolka det här? Hultsfreds kommun har enligt Dagens Nyheter inte haft något annat alternativ än att ”göra kommunen så oattraktiv som möjligt för dem som letar efter ett nytt hem i Sverige”.

Det går att begripa. Men det går också att tolka som ett utpressningsförsök från kommunens sida gentemot staten. Ge oss några miljarder till så öppnar vi socialförvaltningen igen. Men i så fall tycks staten ha varit ståndaktig. Det har gått tre veckor, ingen lösning verkar ha materialiserats. När det här blir uppenbart för Sveriges folk – och Sveriges kommuner, som länge klagat – blir insikten att det är fritt fram att strunta i staten.

Vad som händer då kan jag bara spekulera om. Det mest sannolika är antagligen att staten stänger Sveriges gränser för vidare invandring. Men det är ju det vi gjort? säger du förvånat. Det är det inte alls. Staten säger visserligen så, men dessa uttalanden har bara varit till för att lugna upprörda medborgare. Under 2016 kom 28 939 asylansökande till vårt land enligt Migrationsverkets statistik.

Därmed är vi tillbaka till siffrorna från århundradets första decennium, alltså perioden före de senaste årens puckel. Det är långt ifrån stängda gränser. Staten kan försöka lura medborgarna, men den lyckas inte lura kommunalråd som måste räkna sina kommuners pengar.