Krister Thelin

Journalisten Niklas Orrenius har skrivit en mycket bra bok om konstnären Lars Vilks, Skotten i Köpenhamn.  För mig som haft Vilks i det vida umgänget i skånska Kullabygden sedan 80-talets slut har den ett särskilt intresse. (Min hund var länge rikspolischef i Vilks fantasimikrostat Ladonien, där jag beklädde justitieministerposten.)

Många är de gånger då jag haft anledning att i umgängeskretsen försvara Vilks rätt till yttrandefrihet mot dem som menar att han bara kränker och kostar pengar (livvaktsskyddet). Tålmodigt har jag förklarat, att Vilks har hela FN i ryggen. Artikel 19 om yttrandefrihet i FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ger honom rätt. MR-kommittén (där jag var ledamot 2008-2012) övervakar konventionsstaternas tillämpning och har antagit en allmän kommentar (nr 34) till denna viktiga artikel. I kommentaren (se stycke 48), som beslutats av 18 ledamöter från hela världen (varav fyra från muslimska Nordafrika) i full enighet konstateras, att ett hädelseförbud står i strid med yttrandefriheten. Vilks kan alltså lugnt fortsätta sina kränkande krumsprång.

Syftet med dessa rader (frånsett att försöka sprida lite folkbildning) är dock inte att lyfta fram Vilks utan att belysa en annan del av Orrenii bok. Boken sätter in Vilks i ett större sammanhang och gör nedslag i såväl våra muslimdominerade förorter som i högerextrema miljöer. Vid läsning av avsnittet om Sverigedemokraterna, med sitt skånska ursprung och kopplade till de fyras gäng i min gamla hemstad Lund (Åkesson, Karlsson, Jomshof och Söder), slogs jag av hur snabb utvecklingen av partiet varit.  Först år 2002 fick Sverigedemokraterna sitt genombrott i Skåne med representation i 15 av 33 kommuner. Riksdagen nåddes så sent som 2010. Sedan 2014, då partiet mer än fördubblade sina mandat, dominerar partiet helt den politiska debatten. Inte genom sin briljanta politik eller förtroendeingivande företrädare utan bara genom att finnas till som elefanten i rummet. Med den skillnaden att alla talar om denna elefant. Alla försök att tiga, tänka bort eller mobba partiet har nämligen hittills misslyckats. Dess obehagliga rötter, om vilka Orrenius vittnar i boken, skiljer partiet från galoschpartiet Ny Demokrati, som dansade en period 1991-1994 och sedan föll sönder i partiklar som slogs om partikassan. SD har byggt en annan mera hållfast bas och anstränger sig också påtagligt för att rensa ut och frikoppla från allt som minner om käng-, uniforms- och järnrörsperioden. Utportionerandet i bland annat Expressen (en av SDs argaste vedersakare) av läckt intern epost från tider som varit håller dock den solkiga bakgrunden vid liv, liksom omvittnat återkommande dålig omdöme av enskilda företrädare.

De övriga partiernas 180-graderssväng i migrationspolitiken hösten 2015 har nolens volens legitimerat SD i dess paradfråga. ”Vad var det vi sa”-faktorn är stark, oavsett de slöjor med vilka regering och opposition försökt dölja omläggningen av kursen. De uppenbara påfrestningar som välfärdsstaten ställs inför genom antalet asylsökande och invandrare ger SD draghjälp. Statens kärnfunktioner, inte minste inre säkerhet med en i det närmaste dysfunktionell polis, sviktar. Var SD står i enskilda andra sakfrågor tycks inte spela någon roll: Opinionsundersökningarna pekar på fortsatta framgångar. Nu knappt två år före nästa val håller bilden på att sätta sig med tre i det närmast jämnstora partier runt 20 procent var, S, M och SD. Desperationen hos M och S börjar gripa kring sig. Lena Mellin talade nyligen om nästa val som ett ”blodbad” när hon kommenterade en opinionsundersökning som visade, att SD vinner förtroende också i andra frågor än migrationspolitiken. M upprepar sitt budskap att man vill leda Alliansen och ta regeringsmakten – men inte nu. Denna ovilja att bedriva en mera effektiv opposition med sikte på regeringsmakt redan nu tär på förtroendet och får regeringskritiken att klinga ihålig. Alliansen (som inte är ett parti men kunde vara det till bland annat KDs båtnad), finns kvar men spretar en smula med Centern som ”the odd man out”. Samsynen mellan de fyra partierna i Alliansen är dock stor och en gemensam budgetmotion vore inte något större problem – om inte DÖ-mentaliteten och rädslan för regeringsmakt i praktiken låg i vägen.

Vad bör då den strävsamma medelklassen, vilken är föremål för Det Goda Samhällets omsorger, hoppas på? Jo, om nu inte SD går att tänka bort eller ignorera, att de borgerliga tar tjuren vid hornen och synar det obehagliga partiet i olika sakfrågor redan under innevarande period. Varför skjuta upp till 2018 vad som kan göras redan nu? Åkesson signalerar vilt att han vill stödja en borgerlig regering. Nå välan, känn honom på pulsen. Ogillar Alliansen den rödgröna regeringen? Avsätt den då och ta över med SDs stöd (extravalskortet är överspelat). Visa att det M gör gällande, att Alliansen är bättre skickad att styra, också gäller i praktiken. För den som tvekar kan Anders Fogh Rasmussens kärva budskap till Fredrik Reinfeldt i TV-intervjun nyligen tjäna som rättesnöre: Dialog är bättre än mobbing. Om inte M och Alliansen tar initiativet nu så kommer S säkert att göra det 2018. Den mest regeringshungriga vinner nämligen. Och den skötsamma medelklassen behöver vinnare på plan och inte läktargnällare.