Patrik Engellau

Ett intellektuellt formativt ögonblick är ett sådant där blixtrande tillfälle när man plötsligt, utan ord, inser att ja, just så, just så, måste det ligga till med livet. Jag hade ett sådant formativt ögonblick när jag för länge sedan läste Tolstojs Krig och Fred. Napoleons armé hade tagit sig ända fram till en punkt tio mil från Moskva. Vid byn Borodino inleddes ett fältslag.

Nu hör det till saken att jag aldrig vågat ge mig tillbaka till den där passusen i Krig och Fred för att kontrollera mina minnesintryck. Tänk om jag mindes fel! Tänk om jag grundat mina fastaste övertygelser på lösan sand! Sedermera har jag slutat bekymra mig. Om mina minnen av Tolstojs ord inte stämmer med Tolstojs ord så betyder det ju inte att de insikter Tolstoj inspirerade hos mig nödvändigtvis vore fel. Jag hade kanske, i en glimt, vidareutvecklat hans förståelse. Det här säger jag bara för att på förhand förklara eventuella minnesfel som den ständigt lika uppmärksamma läsekretsen upptäcker, ty jag har själv inte återvänt till boken.

De ryska trupperna leddes av furst Michail Kutuzov. Tolstoj beskriver honom som en sjuk och åldrande gubbe. Han var 67 år. Till skillnad från Napoleon, 43, som hjältemodigt rörde sig i stridens hetta, ständigt på språng till de strategiska platserna, hade Kutuzov dragit sig undan till en undanskymd bondgård där han till synes ouppmärksamt satt och tuggade på en stekt höna medan olika befälhavare sprang ut och in och rapporterade till den högsta chefen vad som hände här och vad som hände där. Det verkade som om Kutuzov inte fäste mycket uppmärksamhet vid rapporterna. ”Ja, ja, det är bra”, kunde han säga och bita lite eftertänksamt i hönan. ”Fortsätt så”, kunde han sucka utan att ens titta på en rapporterande generallöjtnant.

Men denne till synes nonchalante krigsherre är Tolstojs hjälte. Till skillnad från Napoleon hade Kutuzov fattat att det inte går att detaljstyra en armé på 120 000 man och 640 kanoner mitt under pågående träffning. Kutuzov brydde sig inte så mycket om ifall hans trupper förlorat eller vunnit någon höjd där eller ett skogsparti här, han letade efter tonfallet hos soldaterna, känslorna och övertygelserna bakom militärernas rapporter, allt det som inte framkommer på raderna utan endast, i bästa fall, kan utläsas emellan dem.

Befälhavarens jobb, tyckte jag mig förstå, är inte att inhämta Big Data och sedan vidta listiga dispositioner utan tvärtom att försöka förstå vad som rör sig i skallen på trupperna för att därav besluta om lämpliga planer. Känns det som om vi håller på att vinna eller förlora?

Vid ett visst ögonblick deklarerar Kutuzov att det var dags för ryssarna att sluta slåss och dra sig tillbaka samtidigt som han förklarade att Napoleons trupper snart skulle förintas, vilket i stort sett också skedde.

Min lärdom är att det viktiga inte är så mycket vad mänskliga organisationer, maktgrupperingar, arméer, myndigheter egentligen säger, utan hur de egentligen tänker. Låt mig ge exempel på vart det kan leda mig.

Vi kan ta alla dessa ledande politiker, till exempel Mona Sahlin och förre integrationsminister Erik Ullenhag, som förklarat att de varit ”naiva”. Jag lyssnar, lutar mig tillbaka och väntar på tecken på att de eller deras kollegor och efterföljare på något vis skulle ha dragit slutsatser av att de varit naiva. Jag ser inget. Ett tag efter Mona Sahlin har nu Anna Carlstedt utsetts till Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Hennes enda merit, av vad det framgått, är att hon varit chef för den nödtelefon mot våldsbejakande extremism som varit en av få genomförda åtgärder mot våldsbejakande extremism men som tyvärr inte fungerat.

Det är ungefär samma sak med de övriga svenska krisområdena, skolan, migrationen etc. Generalmajorerna kommer med sina genomtänkta rapporter om viktiga förändringar som ska göras och vilka skarpa beslut som ske genomföras, till exempel 80 000 utvisade under 2016.

Kutuzov hade undrat. ”Den där Ygeman, vad är det som egentligen rör sig i huvudet på honom? Tror han på sitt eget budskap – vad det nu är? Eller den där rikspolischefen, är han på allvar? Tror dessa herrars egna medarbetare egentligen på vad deras chefer säger? Eller Arbetsförmedlingen, som regelbundet kommer fram till att just den invandring som prognosticeras just nu är den som Sverige behöver för att må väl, hur tänker den? Vad med löftet från regeringen att avgörande förbättringar skulle ske inom polisen före utgången av 2016?”

Om jag vore Kutuzov hade jag misstänkt att dessa och andra makthavare är desperata. De säger vad som helst trots att de vet att verkligheten kommer att syna och avslöja deras bluffar i närtid. 2016 har gått ut. Var är åtgärderna inom polisen?