Helena Edlund

Domen i Uppsala tingsrätt, där unga asylsökande afghaner slipper utvisning trots att de dömts för våldtäkt av en pojke, har mött starka protester.

Bakgrunden är att fem unga asylsökande från Afghanistan under oktober månad grovt våldtog en yngre pojke. Våldtäkten uppges ha pågått under en timmes tid, haft sadistiska inslag och filmats av gärningsmännen. Trots detta slipper fyra av de fem utvisning (den äldste kommer att utvisas eftersom han är över 18 år och saknar asylskäl). Tingsrätten motiverar domen med att de fyra yngre gärningsmännen ”skulle drabbas mycket hårt” av utvisning.

Det finns många aspekter av domen som är provocerande. Britta Svensson påtalar i Expressen de dubbla måttstockar som medför att asylsökande och personer som beviljats uppehållstillstånd tillåts ändra sin ålder för att få fördelar i rättssystemet. I Kristianstadsbladet ifrågasätter Carolin Dahlman hur Sverige kan utvisa skötsamma och arbetande personer samtidigt som våldtäktsmän får stanna.

Men det är Mujtaba Attai, ordförande för Ensamkommandes förening, som i en artikel i Expressen nämner något som verkligen borde oroa oss: Domen i Uppsala tingsrätt är inte det första tillfället när afghanska män har dömts för våldtäkter eller sexuella övergrepp på pojkar. Expressen listar sju domar under 2015 och 2016.

För att förhindra framtida övergrepp måste vi ta oss an frågan om varför just afghanska unga män tycks överrepresenterade i denna typ av brottmål.

Mujtaba Attai menar att många av de unga afghanska män som sökt asyl i Sverige själva är offer för sexuella övergrepp. Attai gissar på att en av tio varit utsatt, men den siffran kan vara för låg. Under min egen vistelse i Afghanistan uppgavs 87 procent av pojkarna i norra Afghanistan ha utsatts för sexuella övergrepp och uppskattningsvis hälften av alla afghanska män i pashtunska områden använder sig av pojkar, så kallade ”chai boys” för sexuella ändamål.

Även flickor våldtas, ibland av egna familjemedlemmar, men eftersom flickorna vistas nästan uteslutande i hemmen och dessutom får sina liv förstörda (eller avslutade) vid en våldtäkt så söker männen upp pojkarna istället. På grund av den strikta könssegregationen och kravet på att flickor måste vara oskuld fram till äktenskapet är det otänkbart med föräktenskapliga relationer. Många fattiga män har aldrig råd att köpa en fru och förblir därför ogifta livet igenom. För att tillfredsställa de sexuella behoven återstår att ta sig en ”chai boy”.

Våldtäkterna av de små pojkarna betraktas generellt som en del av afghansk kultur. Den gamla traditionen bacha bazi, som innebär att pre-pubertala pojkar dansar utklädda till flickor, är exempelvis officiellt förbjuden men utövas fortfarande och är socialt accepterad. Bacha bazi är en statusmarkör för de deltagande männen och innebär ofta att de deltagande pojkarna även utnyttjas sexuellt. Frontline producerade år 2010 dokumentärfilmen The Dancing Boys of Afghanistan som går att se här.

Något som kan verka märkligt är att övergreppen mot pojkar fortsätter, trots att den islamiska lagen straffar homosexualitet med döden. Men eftersom relationen mellan man och pojke inte innebär ett kärleksförhållande betraktas den inte som homosexuell. Ur religiös aspekt anses det dessutom moraliskt bättre att ha sex med en pojke än att ta oskulden från en flicka.

Övergreppen börjar ofta i motsvarande svensk förskoleålder. När pojken hamnar i puberteten tappar han sin sexuella attraktion och ersätts av en yngre. Det är en destruktiv cirkel, där de som själva utsatts för övergrepp ofta själva blir förövare.

Under 2015 och 2016 registrerades 24 145 asylsökande från Afghanistan som uppgav sig vara ensamkommande barn. Av dessa var den absoluta majoriteten pojkar.

Även om vi inte har några exakta siffror, så kan vi anta att det idag finns tusentals eller tiotusentals unga män i Sverige med egen erfarenhet av att vara offer för denna typ av övergrepp. Alla blir självklart inte förövare, inte ens majoriteten. Riksorganisationen mot sexuella övergrepp (en ideell partipolitiskt och religiöst oberoende organisation för utsatta, deras närstående samt för dem som i arbetet kommer i kontakt med sexuella övergrepp) uppger dock att 25 procent av de pojkar som utsatts själva blir förövare – och det i en kultur som både juridiskt och socialt fördömer våldtäkter i allmänhet och våldtäkter mot barn i synnerhet.

Det är i detta ljus vi måste betrakta Uppsala tingsrätts dom.

Jag har förståelse för att tingsrätten anser att Afghanistan är ett sämre alternativ att leva i för dessa unga män än vad Sverige är. Jag har varit i Afghanistan och vet hur det är där. Men jag vet också att de flesta länder i världen inte kan leva upp till svenska krav på rättigheter och friheter. Påföljden utvisning är ju inte heller en blixt från en klar himmel, utan är en direkt konsekvens av en persons egna val. Tingsrättens argument faller därför platt och domen riskerar dessutom att bli både destruktiv och kontraproduktiv.

Att inte utvisa asylsökande sexualbrottslingar strider mot det allmänna rättsmedvetandet, vilket reaktionerna efter domen tydligt visar. Framtida våldtäktsoffer måste rimligtvis anses drabbas hårdare av att bli våldtagna, än dömda asylsökande våldtäktsmän kan drabbas av att få återvända till sina hemländer.

Uppsala tingsrätts dom riskerar därför att skapa mer misstro och rasism, som både drabbar den skötsamma majoriteten av asylsökande och blir ett effektivt medel för att ytterligare polarisera samhället, vilket bland annat Per Gudmundson belyser i SvD.

De unga män som tagit sig till Sverige har som målsättning att skapa en bättre tillvaro för sig och sin familj än vad Afghanistan kan erbjuda. Obligatorisk utvisning skulle sända ett mycket tydligt budskap om att den som begår sexuella övergrepp i Sverige inte längre är välkommen att skapa sig en framtid här, vilket förhoppningsvis skulle verka avskräckande för potentiella gärningsmän. Att inte utvisa blir då kontraproduktivt – tingsrätten avstår från ett verktyg för att förhindra övergrepp och riskerar samtidigt att förstärka vissa individers uppfattning att dessa våldtäkter är lika moraliskt försvarbara i Sverige som i hemlandet.

Ska vi kunna förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp och våldtäkter på flyktingförläggningar och i övriga samhället, så måste Sverige agera. Ett första steg är att förstå vilka erfarenheter de unga afghanerna bär med sig. Nästa steg är obligatorisk utbildning för samtliga asylsökande vad gäller svensk lagstiftning rörande sexualbrott och kvinnors och barns rättigheter. De unga som uppvisar ett riskbeteende måste få tillgång till professionell terapi. Om det värsta ändå inträffar är obligatorisk utvisning den enda försvarbara påföljden.

Hur hårt gärningsmannen än drabbas av att utvisas så drabbas offret alltid mångdubbelt, och inget barn ska behöva utsättas för ett övergrepp som omvärlden hade kunnat förhindra. Varken i Sverige eller i Afghanistan.

För den som vill läsa mer i ämnet:
Pashtun Homosexuality; U.S. Army/Human Terrain Team (HTT) AF-6

Pashtun Sexuality; U.S. Army/Human Terrain Team (HTT) AF-6 och dr. AnnaMaria Cardinalli