Detta, Stefan Löfven, är dina egna ord tagna från Socialdemokraternas hemsida:

Jag började intressera mig för politik som tonåring, för att jag ville förändra de globala orättvisor som jag såg då – och som finns än idag. Senare engagerade jag mig också på jobbet för att se till att vi arbetare skulle få något så grundläggande som ordentliga bord och stolar när vi skulle fika.

Sådant är mitt uppdrag även som statsminister: ett arbete mot orättvisor oavsett var de visar sig. Jag vill förverkliga det svenska löftet: alla människors möjlighet till kunskap, trygghet och jämlikhet. Så kan du och jag leva fria liv som följer våra förhoppningar och drömmar, oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån.

Jag är rädd, Stefan Löfven. Jag är rädd för att gå ut och bli rånad, våldtagen, nerslagen eller skjuten bara för att jag är svensk. Jag är rädd för att bli sjuk, allvarligt sjuk, för om jag blir det har jag ingen rätt att vara hemma tills jag blir frisk, tills mina krafter har kommit tillbaka. Om jag får välja så väljer jag att vara frisk och att arbeta, jag trivs med att arbeta. Jag är rädd för att råka ut för en olycka för ambulansen kanske inte kommer på grund av att den är trasig eller att personalen slutat av rädsla för att bli skadade.

Jag är rädd för att polisen inte kommer när jag behöver den, för den är upptagna med upplopp, skottlossningar, bränder, rån, ja listan kan göras lång.

Jag är rädd för att bli gammal, det finns risk för att jag blir bostadslös eller svälter ihjäl då min pension inte räcker, jag är rädd för att, om jag måste flytta till ett äldreboende, så får jag äta frukost till frukost, lunch och middag. Jag är rädd att hamna på ett vårdboende för där får jag ligga våt, smutsig och hungrig för personalen inte hinner med.

Jag är rädd för att vara kvinna. Jag är rädd för de som inte tycker jag som kvinna har rätt att uttala mig, gå klädd som jag vill utan att bli våldtagen för att jag går på badstranden i bikini. Jag är rädd för att det kristna samhälle jag vuxit upp med kommer att försvinna.

Jag är rädd, Stefan Löfven, så säg inte att Sverige är ett tryggt land. I ett tryggt land behöver jag inte vara rädd. I ett tryggt land finns det poliser, ambulanser, brandmän, vårdpersonal och mat till alla. Sverige är inte mer jämlikt idag än för 20 år sedan, det är mindre jämlikt idag än för 20 år sedan. Kvinnoförtrycket har blivit större men du kanske inte har märkt det för du är ju man. Jag känner inte att jag har den frihet du nämner, inte längre, jag hade den, men inte nu längre. Jag kan inte gå fritt på gator och torg utan att känna rädsla.

Jag har varit arbetslös och det är inte lätt. Jag har utbildning men ändå hade jag svårt att få ett jobb. Jag vill inte vara arbetslös och det var inte mitt fel att jag blev arbetslös men det var jag som blev straffad. Blir jag ofrivilligt sjuk blir jag straffad. Ska det vara så?

Jag vill äta julskinka utan att bli kallad rasist, jag vill äta pepparkakor utan att bli kallad rasist, jag vill se pepparkaksgubbar i Luciatåget utan att bli kallad rasist (pepparkakor är en kaka utan etnisk bakgrund, den är brun på grund av av sitt innehåll) jag vill kunna äta negerbollar utan att bli kallad rasist (för mig är ordet inte förknippat med svarta, mörkhyade eller vad ni vill; det är förknippat med godis, en liten mumsig boll som är jättelätt att göra och smakar underbart). Jag vill kunna gå i kyrkan om och när jag vill utan att bli kallad rasist, jag vill kunna sjunga våra traditionella sånger utan att bli kallad rasist, jag vill kunna hissa Sveriges blågula flagga utan att bli kallad rasist. Jag är inte rasist. Jag har goda vänner som är invandrare (till och med muslimer, och vi accepterar varandras olikheter) och jag har familjemedlemmar som är utlandsfödda.

Om jag öppnar mitt hem för någon och han slår det sönder och samman så är han inte välkommen i mitt hem längre. Han visar inte mig den respekt och tacksamhet jag förtjänar när han förstör mitt hem. Detta borde även gälla Sverige, vi bjuder in människor som säger sig vara på flykt undan krig och elände och som tack slår sönder vårt hem. Jag kan inte för mitt liv tro att de som gör det är på flykt undan krig för då skulle de vara tacksamma att få mat på bordet och tak över huvudet tills det går att ordna ett riktigt boende istället för de förläggningar dit de först hänvisas.

Sverige är trasigt, Stefan Löven, det är splittrat i tusen bitar och du pratar om sammanhållning? Jag är inte beredd att ge upp mina rättigheter som svensk, mina traditioner, för människor som inte accepterar att Sverige är ett kristet land. Jag vill inte leva sida vid sida med människor som inte accepterar mig, som inte ser att vi är olika och kan acceptera det. Jag accepterar att andra lever med en religion som är främmande för mig, men min respekt får de först när de accepterar min. Är man gäst i mitt hus och visar mig respekt och vänlighet kommer vi att kunna enas och samarbeta mot förtryck och orättvisor. Inte förr! Detta är inte mitt fel, Stefan Löfven, jag har bara öppnat dörren och bjudit in gästen, det är gästen som inte kan hålla på vett och etikett, som inte har sunt förnuft, som inte har empati för mig, som inte är tacksam, som inte ser vilken uppoffring jag gör för denne, som inte accepterar att vi är olika.

Mina drömmar har för länge sedan dött, Stefan Löfven. Jag drömde om ett fritt Sverige där alla kunde känna sig trygga oavsett etnisk bakgrund. Min dröm var att alla skulle ha råd till att äta sig mätta, att ha tak över huvudet och att bli omhändertagen när vi blev gamla eller sjuka. Min dröm var att vi skulle få hjälp till ett nytt arbete, få hjälp till att bli friska, få hjälp vid akutsituationer. Jag drömde om att få fira mina högtider i lugn och ro med nära och kära. Påsk, Midsommar, Jul, Lucia, Nyår, Födelsedagar. Mina drömmar är krossade. Jag känner mig förtryckt och diskriminerad i mitt eget land.

Inga fina ord räcker längre, Stefan Löfven. Du har lite mer än ett år på dig att handla. Våga ställa krav på nyanlända precis som du gör på alla oss som redan finns i Sverige. Stefan Löven, min röst går till den som kan väcka mina drömmar igen. Som gör Sverige helt igen.

Gunilla Ekeberg, 48 år, är sambo och bor i villa i en förort till Stockholm. Har inga barn men väl en brorsson som hon avgudar. Startade en enskild firma i juli 2016 då företaget där hon arbetade gick i konkurs. Hon hade varit arbetslös tidigare och ville inte se det som ett alternativ. Tycker om att resa och se sig om i världen och har några resmål kvar på listan att besöka, till exempel Australien och Grand Canyon i USA.