Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att ”Falska nyheter och desinformation ökar”. Det handlar om en ”ny unik studie” från Utrikespolitiska institutet som publicerats i facktidskriften Journal of Strategic Studies enligt vilken Ryssland på senare tid börjat påverka Sverige med ”aktiva åtgärder”. (Full genomlysning av egna svagheter: jag kunde ha läst själva den unika studien i facktidskriften, men tidskriften ville ha 42 US-dollar för att jag skulle få tillgång till studien under ett dygn, och där inlade snålheten sitt veto.)

Aktiva åtgärder är sådant som ”förfalskningar, desinformation, falska nyheter, militära hot och agenter”. För att räknas som falskt måste ett stycke information, vad jag begriper, dels vara osant, dels vara statligt finansierat. Privatpersoner kan nog hitta på precis vad de vill och sprida via sociala medier, vilket de verkar göra, utan att det räknas som falska nyheter och desinformation enligt detta synsätt. Typexempel på en misstänkt institution är den statliga ryska engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today. Det skulle förstås också kunna vara sådant som statliga forskningsinstitut och myndigheter.

Man får myror i huvudet av att DN-artikeln inte ger några exempel på hur Ryssland kan sticka käppar i hjulet för Sverige med hjälp av den nya desinformationstekniken. En intervjuad forskare ger tvärtom två exempel på att ryssarna skjutit sig i foten med det nya informationsvapnet. Det har hänt att förfalskade dokument spritts och omedelbart blivit avslöjade till desinformatörens förtret. ”Det är inte nödvändigtvis politiskt effektivt att sprida falska dokument”, säger forskaren. ”Ett annat exempel… är ett fejktelegram som spreds till medier om att förre utrikesminister Carl Bildt skulle bli premiärminister i Ukraina.” På vilket sätt och hur länge trodde de statliga ryska desinformatörerna att de skulle dra nytta av det påhittet?

Hur ska man i detta perspektiv betrakta de amerikanska myndigheternas bevis och försäkringar inför anfallet på Irak att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen?

Ägnar sig svenska statligt finansierade institutioner åt sådant här? Tja, jag känner rätt många människor som betraktar hela den statliga etermediaverksamheten som en trollfabrik av rang. Men för det mesta tror jag Sverige sköter sin statliga propaganda betydligt skickligare. Låt mig ge två exempel.

I höstas presenterade den statliga Delegationen för migrationsstudier (Delmi) rapporten ”Invandringens effekter på Sveriges ekonomiska utveckling”. Det var en helt seriös statlig offentlig utredning med många professorer. Utredningen kom fram till ”att den invandring som har skett, med tyngdpunkten lagd vid unga vuxna, gör att vi redan har fått och kan förvänta oss främst positiva ekonomiska effekter. Det stora inflödet av människor i arbetsför ålder gör att åldersstrukturen blir väsentligt annorlunda och mer gynn­sam än om invandringen varit mindre till omfattningen”.

Åldersstrukturen är såklart viktig. Men dessutom spelar det ju roll hur stor andel av migranterna i arbetsför ålder som faktiskt arbetar. Det kan vi ju inte vara säkra på. Delmi har därför gjort ett antagande att bygga prognoserna på: ”Våra prognoser visar hur den ekonomiska tillväxten väntas bli om sambanden mellan åldersstruktur och tillväxt som gällde från 1945 och fram till slutet av 1990-talet blir giltiga även under 2000-talet”.

Om migranternas förvärvsfrekvens framöver blir densamma som under den svenska ekonomins rekordår när invandrarna anlände på söndagen och stod vid löpande bandet på måndagen, i så fall kan det gå bra för Sverige i framtiden. Om Saddam Hussein haft massförstörelsevapen tror våra experter att de nog kunnat se ut som på den här bilden.

Mitt andra exempel avslöjar samma svenska teknik, nämligen att forskarna gör – och redovisar, nota bene! – ett helt orealistiskt antagande som emellertid gör att resultatet blir det önskade och sedan gömmer förutsättningarna i en fotnot som ingen läser. Jag redovisade i en krönika för snart två år sedan hur ”parhästarna” Migrationsverket och Arbetsförmedlingen tillsammans bevisade att Sverige behövde precis så många migranter som prognoserna pekade på samt att detta skulle gå jättebra för Sverige, dock att man kanske måste bygga upp ett helt nytt utbildningsväsende av det existerande universitetsväsendets storlek för att bereda de nyanlända de nödvändiga färdigheterna.