Bert Stålhammar

Om knappt två år är det val i Sverige. Våra politiska partier leker nu Vem tar vem? som egenterapi och möjligen också för att påminna om att man fortfarande finns och vill bli uppbjuden. I den mån några tankar inför detta val tänks och meddelas för allmänheten så är det de gamla vanliga käpphästarna som partiledarna muntert försöker väcka till liv igen. Ingen av alla dem som siktar på att styra Sverige efter 2018 års val tycks ha en tanke på att vårt land i dag inte alls liknar det som varit och än mindre kommer att vara detsamma om knappt två år. Annars brukar det vara en av ledarskapets största dygder och förmågor att försöka se in i framtiden. ”Utan spaning ingen aning”, löd stridsropet. ”Lär dig se runt hörnet.”

Numera är det ingen av våra partiledare som läser Bibeln eftersom de i sin okunskap inbillar sig att denna världens mest läsa bok bara innehåller sagor och absolut inte har någon som helst relevans för dagens moderna människa. Även om jag kastar pärlor för svin törs jag i all ödmjukhet påminna om samhällsbyggaren Josua.

När israeliterna hade vandrat genom Sinai öken nådde de slutligen fram till Kaanans land som sades flyta av mjölk och honung. Josua sattes att leda återtagandet av Kaanan. Hans första uppgift var att utse spejare med uppgift att undersöka landet och särskilt vadställena. En rapport om vilken information som spejarna hade inhämtat skulle avges till Josua. För att israeliterna skulle kunna återupprätta sitt land måste man ha full kontroll av det territorium som hörde till staten. För Josua handlade spaningarna om att få reda på hur ”landet låg” med tanke på att israeliterna planerade att ta tillbaka det land som var deras. I dag verkar det som om våra mer eller mindre åldrande politiska organisationer tävlar om att ta makten och härligheten som hör dit eftersom varje parti tycks känna sig som rättmätig maktinnehavare.

På 70-talet var framtidsforskning ett centralt och populärt begrepp. Många böcker skrevs i ämnet och ett otal konferenser kring tolkning av tidens tecken anordnades. Själv var jag engagerad i tre olika tankesmedjor som försökte tolka tidens tecken. Regeringen Löfven hade också en framtidsminister som emellertid fick lämna regeringen eftersom hennes bidrag om eventuella framtider var onödiga. Någon vision utöver integration och de utslitna formuleringarna om värdegrunden har dock inte presenterats vare sig från opposition eller regering. Men kanske det fortfarande är så att när en blind leder en blind så faller de båda i gropen.

Några av de metoder framtidsforskarna använde skulle kunna användas också i dag. Kort sammanfattat gällde det att 1. Blicka bakåt för att få en möjlighet att analysera om en företeelse växer eller avtar; 2. Lägga märke till små notiser i pressen som då betraktades som udda företeelser men kunde ha potens att bli något stort; 3. Idag har vi dessutom nätet som erbjuder obegränsade möjligheter att ta del av ”vanliga människors” synpunkter på sina livsvillkor.

1. Blicka bakåt

Att statsmakten ska ha full kontroll över sitt eget territorium tycks inte bekymra våra politiker inför 2018 års val. Just nu cirkulerar några olika siffror på antalet no go-zoner i vårt land. Siffrorna varierar mellan 25 och uppemot 180 platser där nationalstaten Sveriges jurisdiktion de facto upphört och tycks ha ersatts av den muslimska sharialagen eller rent kriminella ligor. Detta trots att polisen som ansvarar för ordningen bjudit både på kaffe och varm korv och försökt bli kompisar med ockupanterna.

Ingenting tycks tala för att dessa områden skall minska. Dagligen läser vi notiser i tidningarna som handlar om att ”polisen tvingades fly från platsen där ett stort antal ungdomar kastade sten och molotovcocktails”. För att nu inte nämna nyårsnattens ungdomliga raketattacker över hela Sverige som tvingade såväl poliser och journalister som så kallade vanliga människor att söka skydd.

I det tysta arbetar olika muslimska grupperingar för att sharia skall införas först i mindre områden för att sedan omfatta hela landet. Nu senast har den i Tyskland förbjudna organisationen Hizb ut-Tahrir etablerat sig i Sverige med detta program på dagordningen. Målet är ett svenskt kalifat. (Sveriges Radio måndag 13 oktober 2014 kl 05.00)

Oavsett vilken partikonstellation som vinner valet 2018 så måste man ha bestämt sig för hur nationalstaten Sverige skall förhålla sig till det faktum att enklaver med ett annat rättssystem (läs sharia) än det svenska anser sig ha rätt att själva bestämma över sitt territorium. Ännu har ingen officiell självständighetsförklaring avgivits. Polis, brandkår, ambulans och till och med journalister har fått höra att de inte är välkomna till området. Många familjer, både infödda svenskar och invandrare som bott i många år på dessa platser, har fått mer eller mindre starka uppmaningar att flytta därifrån.

Skall nästa regering låtsas som om denna situation med de så kallade no go-zonerna inte existerar? Skall de som tagit makten i enklaverna ha rätt att vistas var de vill i landet i övrigt sedan de tagit över delar av Sveriges territorium. Kommer de ha rätt att ta del av välfärden, göra svensk värnplikt, få svenska pass etc? Här finns många svåra problem att lösa och några ”alla människors lika värde”-utrop lär inte hjälpa. Naturligtvis måste regeringen hur den än ser ut välja väg för framtiden. Att tro att det hela bara handlar om utanförskap är naivt. Men naivitet har regeringen som bekant en viss erfarenhet av.

En annan fråga är bränderna. Statistiken visar att Sverige aldrig har haft så många anlagda bränder som nu, och trenden tycks öka. Svenska Dagbladet rapporterar den 6 december 2016 att på tio år har bilbränderna fördubblats (http://www.svd.se/dramatisk-okning-av-bilbrander-i-malmo). Detsamma gäller kriminaliteten där handgranater och bomber nu används i något som kan karakteriseras som ett lågskaligt inbördeskrig. IS-soldater som kommer tillbaka till Sverige vet också hur ett större krig utkämpas om detta blir nödvändigt. En tredje statistiskt oroande siffra är ökningen av antalet våldtäkter och särskilt gruppvåldtäkter. Ingenting talar för att denna utveckling kommer att brytas av sig själv. Anser våra förtroendevalda ledare att allt detta skall vara en naturlig del i det nya spännande Sverige, som förre statsministern Reinfeldt uttryckte sig?

2. Uppmärksamma små notiser

Det gäller för det eller de partier som vill vinna valet att lägga märke till vad vanliga människor pratar om i bastun, på bussen, i väntrummet, hos frissan, på fotbollsläktaren etc. Visserligen tycker den så kallade eliten i media och inom politiken att dessa obildade typer från det Sverige som ligger utanför Stockholm inte är något att bry sig om. De vet ju inget om genderforskning eller normkritisk analys. Men till skillnad från de rödkindade ministrar som påminner om reklam för barntvål så vet de en hel del om hur skolan, sjukvården, äldrevården, polisen och socialen fungerar. De vet också hur det är att leva fattigt och som pensionär inte ens ha råd med sommarens bussutflykt eller en liten födelsedagspresent till barnbarnet. Det berättas om en ensam mamma vars dotters cykel är lagad med ståltråd och tape och som inte blir så glad när tre ensamkommande pojkar på splitternya mountainbikes tvingar ner mor och dotter från cykelbanan ut i vägen och om att grannens svårt handikappade son förlorar sina assistenter när kommunen måste ordna bostäder till migranter.

3. Spaning på politiska rörelser

Få kunde tro att Donald Trump skulle vinna valet i USA, lika lite som man missar orsakerna till att det finns så kallade populistpartier som nu ökar snabbt i hela Europa. Eftersom dagens så kallade elit bara kan se tillvaron genom ett högervänster-filter så kan den visserligen iakttaga det som sker men inte inse vad dessa skeenden leder till. Hur mycket man än skriker ut sina okvädinsord eller kallar hederliga medborgare för bruna råttor som bör avlivas så tycks ”folket” vara på väg att återta den demokrati som tagits ifrån dem.

Våra klassiska politiska partier var en gång välfungerande redskap för att hantera det dåtida industrisamhällets inbyggda konflikter med sin höger- och vänsterskala. Nu är de obsoleta i sin vanmakt. De kan inte ens samla sig till att slå vakt om den svenska grundlagen. Okunniga twittrare utan arbetslivserfarenhet och vanlig bildning skrämmer såväl regeringens ledamöter som oppositionen med sina invektiv. Hur kan dessa partier då tro att de skall få folkets förtroende i nästa val?

I Jönköping har samtliga muslimska organisationer gått samman i ett gemensamt förbund för att kunna sätta kraft bakom sina förslag om tillämpningar av sharia i kommunen. Förmodligen får vi se flera nya partier vid valet 2018 som fångar upp folkets uppfattning om tillståndet i Sverige. Om nu valet överhuvudtaget kan genomföras. Kan man bränna bilar kan man också bränna valstugor och vallokaler. Nog är det hög tid för våra ledande politiker att gnugga sömnen ur ögonen och inse att det de trodde var en mardröm i stället är en allt mera kaosartad verklighet.