Mohamed Omar

På fredagen den 20 januari 2017 installeras Donald Trump som USA:s 45:e president och flyttar in i Vita huset. Han får sällskap av hustrun Melania som blir USA:s första dam.

När Trump vann valet blev de etablerade medierna i Sverige, som ju lutar åt vänster, ganska omskakade. Det hette att det var arga, vita män som röstat ”fel”. Och en politiker som förre moderatledaren Reinfeldt gjorde samma bedömning. ”Den mäktigaste väljaren i vår tid verkar vara den arga vite mannen. Nu har han också avgjort att Donald Trump blir USA:s president”, sa han i en intervju för Aftonbladet.

Men långtifrån alla som röstade på Trump var män, vita och arga. Det fanns också de som var bruna, kvinnor och oroliga. Asra Nomani är kvinna, brun, invandrare, muslim och vänster. Efter valet gick hon ut och berättade att hon röstat på Trump. Varför? Hon är inte rädd för Trump, förklarade hon. Hon är rädd för islamisk extremism.

Nomani arbetade tidigare som reporter på Wall Street Journal och är också en av grundarna av The Muslim Reform Movement, en progressiv, islamisk rörelse. Hon vill ha en islam som inte följer Koranen och profeten Muhammed till punkt och pricka utan är öppen för moderna, västerländska idéer om jämställdhet, demokrati, religions- och yttrandefrihet och sekularism. Det är så klart ingen stor rörelse, utan består, som progressiva islamiska rörelser i stort sett alltid gör, av ett litet antal välutbildade, västerländska muslimer. Men ändå.

I september 2015 väckte Nomani en del uppmärksamhet när hon gick ut och manade till bojkott av hajj, vallfärden till Mecka i Saudiarabien. Hon berättade om sin egen bittra erfarenhet av hajj vintern 2003. Hon och hennes tre månader gamla barn var nära att klämmas ihjäl i folkmassan. Men hon valde livet framför att tränga sig fram till Kában. Nomani menar att det nu är hög tid för muslimer att bojkotta hela hajj-industrin. Man bör inte bidra till att blåsa upp en teokratisk diktatur som halshugger och pryglar människor och använder sina rikedomar till att sprida en hatisk fundamentalism i hela världen.

Efter USA-valet publicerade Nomani en artikel i Washington Post där hon förklarade varför hon lagt sin röst på Trump: ”I’m a Muslim, a woman and an immigrant. I voted for Trump”. Hon skriver att hon är en muslim, kvinna och ”färgad” invandrare och absolut inte någon rasist eller vit makt-anhängare. Hon har varit liberal, det vill säga vänster, hela livet och 2008 röstade hon på Barack Obama. Hon är fortfarande för abort och samkönade äktenskap och tror att vi behöver göra något åt den globala uppvärmningen.

Den viktigaste anledningen till att hon röstade på Trump är hennes oro för islamisk extremism. Hon har upplevt den själv och vet vad den innebär. Nomani är väldigt missnöjd med att Obama envist förnekat problemen som finns i traditionell islam. Man skulle inte ens säga Islamiska staten (IS), trots att det är så terrorgruppen heter. Det hörde inte till god ton att nämna ”islamisk”.

När Nomani fick veta att de vedervärdiga regimerna i Saudiarabien och Qatar donerat miljontals dollar till Hillary Clinton dog slutligen den lilla sympati hon hade kvar för Demokraterna. Det fick bli Trump, hon stod inte ut med mer fjäskande för dessa regimer och för islamiska extremister. Men hon höll beslutet hemligt ända tills den 10 november, två dagar efter valet, då hon alltså publicerade sin bekännelse i Washington Post.

Oj, vilken skräll det blev! Hon fick massor av skit kastat på sig av goda vänstermänniskor på Twitter. Men Nomani stod på sig och har vidareutvecklat sitt resonemang i intervjuer på tevekanaler som CNN och Fox News. Hon har, mer eller mindre spjuveraktigt, jämfört liberalernas intolerans med den hederskultur som finns i vissa invandrargrupper. Den som avviker ska skämmas. Han eller hon har skämt ut familjen eller släkten. Nu skulle Nomani känna skam och stötas ut. Förutom att ha drabbats av vänsterns ”hederskultur” har hon också hotats av muslimska fanatiker.

Men hon har också fått positiv respons. Det finns muslimer som är rädda för islamisk extremism och känner sig svikna av Obama och Clintons sätt att sopa problemet under mattan. Jag vet att det är likadant i Sverige, jag känner till flera muslimer som bara är det för att de är födda i religionen men är fulla av tvivel och frågor som de inte vågar uttrycka. De vill inte heller riskera att stötas bort. För dem är det skönt när någon ledare vågar säga vad de tänker. Det finns flickor som känner sig tvingade att ha slöja, men inte får något stöd av skolor och myndigheter som inte vill framstå som ”rasister” och ”islamofober”.

Tyvärr har politiker i både USA och Sverige, ja, i hela västvärlden, lyssnat till islamiska fundamentalister som försöker avfärda kritik som ”islamofobi” istället för att stötta och uppmuntra muslimska kritiker och reformister.

Det har så klart gjort fundamentalisterna starka på kritikernas bekostnad. Vi har betalat ut miljontals skattepengar till organisationer som påstår sig vilja ”motverka islamofobi”, men mig veterligen inte en krona till dem som vill motverka islamisk fundamentalism och dess skadliga västofobi, en hatisk syn på väst som försvårar muslimernas integration i våra samhällen och i värsta fall producerar jihadister som hotar vår säkerhet.