Patrik Engellau

Även om USA sedan några årtionden kan sägas ha haft en svacka i bemärkelsen att landet delvis tappat självsäkerheten och – vilket kanske hänger ihop – på det hela taget har förlorat alla sina krig så hålls det ändå för det mäktigaste landet i världen.

USAs mest betydande makt ligger inte i krigsarsenalen eller i BNP per capita, utan i landets kulturella och intellektuella inflytande över världens länder. Om svenskarna varit som amerikaner så hade åtminstone hälften av världens alla hamburgerrestauranger i stället serverat renklämmor. Påstå inte att den amerikanska hamburgaren är objektivt ”godare” än renklämman, i varje fall inte sedan klämman fått den ansiktslyftning som svenska fast food-entreprenörer har förnekat den. Visst, fast food också, en helt amerikansk uppfinning.

Jag brukar påstå att alla idéer egentligen utvecklats i USA, även anti-amerikanismen. Vad är de svenska musik- och IT-undren annat än vidareutvecklingar av amerikanska koncept? Dans, teater, litteratur, medicinsk forskning, överallt är tendensen densamma.

Kort sagt är vi svenskar, liksom alla andra folk som hamnat under den amerikanska förtrollningen – jodå, det finns länder som Eritrea och Somalia som ännu inte gjort det annat än ytligt – mentalt koloniserade.

Personligen är jag mycket tacksam för det. Vad hade varit alternativet? Postnords logistiska, epokgörande innovationer? Försäkringskassans väldesignade blanketter? Polisens antivåldtäktsarmband?

Det vi dock har, som de inte riktigt har i USA, är snälla och hyggliga medborgare som vi litar på. Bara ett exempel: i morse gick jag till vårdcentralen i Åre ty jag har snörvlat och hostat i två veckor. I väntrummet läste jag amerikanska artiklar om hur förskräckligt det är med ObamaCare eftersom man inte ens kan välja sin egen läkare. Det struntade väl jag i när jag efter 45 minuter fick träffa läkaren Per-Olof, som visade sig vara en hygglig och noggrann karl som omedelbart väckte mitt förtroende.

En kultur av hyggliga, snälla, tillitsfulla och, omvänt, ansvarskännande människor är ett betydelsefullt svenskt bidrag till civilisationen.

Den amerikanska kulturen är en stark och invasiv – och som jag ser det alltså för det mesta välgörande – kultur. Men olika mottagarkulturer har olika motståndskraft mot den amerikanska attacken. Det här är lite komplicerat eftersom jag har värderingar och tyckanden som inte vetenskapligt kan bevisas vara korrekta, vad nu det skulle betyda. Jag tycker till exempel att arabvärlden skulle må bra av att anpassa sig till amerikansk kultur – seder, institutioner, syn på kvinnor, föreställningar om mänskliga rättigheter etc – medan andra kulturer, exempelvis den svenska, skulle må väl av att granska och sovra lite mer i det dignande amerikanska smörgåsbordet. Vi måste inte acceptera allt.

Särskilt gäller detta den amerikanska PK-sektens doktriner. Det är inte första gången amerikanska religioner invaderat Sverige. Tänk på pingströrelsen och Lewi Pethrus. Den stora skillnaden är att Lewi Pethrus var en ensam religiös entreprenör, medan den amerikanska PK-religionen talar till – och välkomnas av – Sveriges etablissemang, således politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och dess intellektuella stödtrupper i media.

PK-sekten må ha uppfunnits i USA, men den har inte samma kontroll över tänkandet där som här. Hur mycket mindre kontroll har den där än här?

Så här ansvarslöst tänker jag. Låtsas att huvudmotsättning i västerlandet står mellan PK-sekten och medelklassen, som hålls för populistisk, både i USA och Sverige. Låtsas att PK-sekten i USA representeras av Hillary Clinton och i Sverige av sjuklövern. Låtsas vidare att populisterna i USA representeras av Donald Trump och i Sverige av sverigedemokraterna.

Populisten Donald Trump fick 50+ procent av rösterna, sverigedemokraterna ligger kring 20 procent i olika opinionsundersökningar, det stämmer ungefär med mina föreställningar om maktförhållandena i USA respektive Sverige.

Jag är för försiktig, en del skulle säga för feg, för att helhjärtat ställa upp för Trump respektive sverigedemokraterna. Kanske fattar jag vad de ogillar, men inte ens det är säkert när det gäller sverigedemokraterna, som verkar tro att felet är migranterna, inte PK-ismen. Men jag vet inte vad de vill sätta i stället. Trump har inte heller riktigt definierat sin fiende, ej heller Amerikas framtid.

Därmed är inte sagt att de övriga svenska partierna skulle ha något tydligare och mer övertygande att komma med.