Helena Edlund

Demokratin bör sätta sitt hopp till islamister, skriver Per Wirtén i Expressen. Rubriksättningen är tydlig: ”Islamister kan vara demokratins hopp”.

Jag förutsätter att Wirtén kan skilja mellan muslimer och islamister. Jag förutsätter dessutom att Wirtén menar allvar.

Wirtén inleder med att slå fast att ”Europa har en beröringsskräck för Muslimska Brödraskapet som är svår att förstå”. Redan här får i alla fall jag problem. Stora problem. På vilket sätt är det svårt att förstå att någon har en aversion och inte vill befatta sig med en odemokratisk, totalitär politisk rörelse med fascistiska och nazistiska rötter och med världsherravälde som yttersta mål? För egen del anser jag att det både är sunt och fullt begripligt att distansera sig från en organisation med sådana värderingar. Problemet har väl snarast varit att svensk politik inte distanserat sig från islamismen, utan välkomnat personer som Yasri Khan, Mehmet Kaplan och Abdirisak Waberi rakt in i de politiska finrummen.

Muslimska Brödraskapet (MB) är en global, sunnimuslimsk rörelse som är stämplad som terroristorganisation i bland annat Ryssland, Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. MB förespråkar ett utplånande av staten Israel, vill ersätta sekulär lag med sharia och har starka kopplingar till Al-Qaida. Brödraskapets förmåga att bidra till en demokratiseringsprocess har dessutom redan prövats – i Egypten. Det demokratiska experimentet höll på att resultera i en teokrati, och föll så småningom offer för en militärkupp.

Den som snabbt och enkelt vill få en inblick i vilket inflytande Muslimska Brödraskapet och politisk islam har fått i Sverige kan läsa Magnus Norells text på Ledarsidorna.

Muslimska Brödraskapets motto är: ”Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan” Rent spontant har jag svårigheter att se hur just denna syn på livet och samhället ska betraktas som den västerländska demokratins hopp.

Notera att Wirtén inte talar om muslimer eller islam – utan om islamism, det politiska islam som både jihadism och extremism hämtar näring ifrån.

Wirtén skriver: ”Att vägra acceptera [Muslimska Brödraskapets] närvaro är en verklighetsflykt som blockerar varje demokratiskt genombrott. Konfliktens lösning ligger i att både de sekuläras motstånd och islamismens synsätt erkänns i Mellanöstern, menar [författaren Shadi Hamid]. De båda ståndpunkterna kan aldrig smälta samman, olikheterna är för fundamentala, och man måste därför hitta konstitutionella former för samexistens.”

Gör gärna tankeexperimentet att byta ut ordet ”Mellanöstern” i texten ovan mot ordet ”Sverige”, och plötsligt har Expressen levererat lösningen till många av de problem som Sverige just nu möter i form av segregation, integrationsproblem, no go-zoner, hedersvåld, polarisering, kvinnoförtryck och religiös extremism: Först genom att det sekulära svenska samhället erkänner islamismens synsätt kan vi lösa konflikterna och hitta former för samexistens.

Det Wirtén gör, är att bekräfta den islamistiska bilden av muslimer (som MB gärna framställer som en homogen grupp, vilket inte är fallet) som så olika icke-muslimer att de kräver separat lagstiftning och egna offentliga institutioner för att kunna vara verksamma i samhället.

Wirténs text publiceras dessutom i ett Sverige där religionen kräver allt större plats i samhället. Under sensommaren publicerades exempelvis en debattartikel med rubriken ”Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp” vars budskap bland annat är att religion inte ska förvisas till det privata utan måste få ta större plats i det svenska samhället.

En av personerna bakom artikeln var Mahmoud Khalfi, imam och teologisk ledare i Södermalmsmoskén i Stockholm och tillika en de högsta ledarna för Muslimska Brödraskapet i Sverige. Som del av MB är han självfallet en varm anhängare av att samhället ska styras med religiösa (läs = islamistiska) förtecken.

Anmärkningsvärt var däremot att han i detta krav fick sällskap av Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, vilket bland annat uppmärksammades av Per Gudmudson i SvD. Ärkebiskopen, som företräder en luthersk kyrka som sedan 1500-talet betonat betydelsen av att separera kyrka och stat, förespråkade alltså att religion och stat ska blandas. Hon valde dessutom att i detta liera sig med en ledare för Muslimska Brödraskapet, en organisation vars medlemmar är pådrivande både i förföljelsen av ärkebiskopens trosfränder i andra länder och i de ökande trakasserierna av kristna i Sverige.

Att det sekulära samhället bör träda tillbaka till förmån för religionen är ett tema som Wirtén nu spinner vidare på. Men är det verkligen mer islam, eller till och med islamism, som är lösningen på samhällsproblemen? Det är en på många sätt problematisk åsikt i ett samhälle där sekulära muslimer och kvinnor i förorten samtidigt kämpar för sin rätt att leva fria från religion och religiöst förtryck och där föräldrar förlorar sina barn till extremism.

Vad kommer härnäst? Det kan självklart ingen veta med säkerhet, men Muslimska Brödraskapet påstås ha kopplingar till många samhällsaktörer, exempelvis Islamiska Föreningen i Sverige (IFIS), studieförbundet Ibn Rushd, Sveriges Muslimska Råd (SMR), Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR), Sveriges Unga Muslimer (SUM), Islamiska förbundet (IFiS), Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Tro och Solidaritet (före detta Broderskapsrörelsen) – och genom dessa även till Svenska kyrkan.

SMR ingick redan 1999 ett avtal med S-märkta Broderskapsrörelsen i syfte att öka antalet muslimer på politiska uppdrag. I detta avtal framgick det tydligt att SMR ville ha ett parallellsamhälle – ett ”apartheid light” som innebär att muslimer och icke-muslimer tillåts att leva i olika världar. Är det denna sköna nya värld som Wirtén nu anser att tiden är mogen för att saluföra?

Stalltipset för den som gillar vadslagning är att det ganska snart kommer att publiceras debattartiklar som ger stöd åt Wirtén. För egen del väntar jag spänt på att se vilka som kommer att stå som avsändare.