Patrik Engellau

Ibland när jag iakttar folks djupa och uppriktiga fasa över att Profeten Mohammed gifte sig med Aisha när bruden var sex år och fullkomnade äktenskapet – vilket betyder hade sex med bruden – tre år senare så grips jag av en mild förundran. Det beror inte på att jag sympatiserar med Profetens lustar. Jag har aldrig närt några Lolita-drömmar (Nabokovs Lolita var för övrigt bara tolv år och boken om denna nymfett publicerades år 1955). Utan det beror på att jag motvilligt betänker att man i många kulturer faktiskt gör sådär och tycker det är helt naturligt. (Nej, det betyder inte att jag ursäktar pedofili.)

Vi kan ta Västerlandets överlägset mest hyllade och vackraste kärlekshistoria, en affär som pågick i tre dagar och omfattade ett (1 stycken) samlag mellan de två inblandade kontrahenterna, Romeo och Julia. Julia var 13 år.

Julia uppvaktas även av greve Paris som bett pappa Capulet om Julias hand. Men Capulet ville vänta ett tag (”Låt tvenne somrar dö i blomsterskrud, Förr’n hon må anses mogen att stå brud.”). Pyttsan, menar greven och antyder att risken väl snarast är att Julia hamnar på glasberget: ”Men mången yngre re’n är lycklig moder”.

Det är osannolikt att greven skulle säga något sådant om publiken inte kände igen sig. Kanske höll Julia på att bli övermogen.

Jaha, säger du kanske, det må så vara, men den affären är ett halvt tusen år gammal, och numera har västerlandet, förutom ett antal avskyvärda nidingar, lagt av med pedofilin. Då snabbspolar vi till nittonhundratalets andra hälft, närmare bestämt till år 1964, då den svenske psykiatrikern och författaren Lars Ullerstam publicerade boken De erotiska minoriteterna. (Jag kan inte hitta mitt gamla bokexemplar utan hämtar bedömningar från den här anmälan):

Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.

Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika överläkaren Ullerstams, bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”

I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivas som ”kärleksfulla genitala manipulationer… mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är… moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen. 

Samtiden tyckte det där var intressant och blev inte alls så chockerad. Ullerstam blev inte utstött och åtalad som han rimligtvis hade blivit idag. Det var en tidsanda. Den 19 april 1970 lät sig Stikkan Andersson intervjuas i Aftonbladet (samma källa som ovan):

Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter. 

Per Gahrton, som sedermera blev riksdagsman för både folk- och miljöpartiet framförde en extrem uppfattning i samma anda (i en text av Oscar Swartz här):

Jag menar att en långtgående normupplösning är av nöden. Folk bör ligga med varandra när de har lust, kanske ibland också när de inte har det.

Det hela är ytterst märkvärdigt. Att attityder ändrar sig över femhundraårsperioder kan man leva med. Men att de tvärvänt under en period som jag kan överblicka och faktiskt minns, det kan jag inte riktigt komma över nu när jag rotar lite i allmänt, lättillgängligt material. Ena stunden uppmuntrar ett intellektuellt etablissemang till pedofili, den andra betraktas pedofili som den största tänkbara vedervärdigheten. Och det handlar inte bara om de intellektuellas privata åsikter, utan om ett idégods som medan jag, knegare och skattebetalare, gör mitt dagsverke vid svarven, tränger sig in i Sveriges institutioner och lagstiftning och driver oss än hit än dit.

Hur går det här till egentligen? Tänk om medborgarna i allmänhet började ställa sig frågor om den process som leder fram till att de först får lära sig att pedofili är en pigg, nydanande och stimulerande idé, sedan att det är vämjeligt. Idéhistoriker, vad håller ni på med?

(Själv tror jag som vanligt att det är det välfärdsindustriella komplexet som ligger bakom. Båda synsätten gynnar detta intresse: hyllningen av pedofilin för att den bidrar till att medelklassen förlorar sitt moraliska fotfäste i tillvaron – vafan, vill dom att jag ska sätta på min morsa nu? – medan fördömelsen över pedofilin skapar behov av nya sociala insatser.)