Ulf Larsson

Befinner sig traditionell svensk media i en förtroendekris? Inte alls – åtminstone inte enligt DN i våras. I en undersökning som DN engagerat Ipsos för, berättar tidningen inledningsvis att:

Under senare tid har det förts en livlig debatt om mediernas trovärdighet, med fokus på rapporteringen om invandring och flyktingmottagande. Från olika håll har det hävdats att medierna inte är att lita på, en uppfattning som nyligen också framfördes av de tidigare toppmoderaterna Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn-Liljeroth i ett DN-reportage.

Artikelns rubrik ”Högt betyg till mediers trovärdighet” korrelerar kanske inte helt med vad som sedan framkommer i texten, nämligen att:

En undersökning från DN/Ipsos visar dock att den breda allmänheten hyser stor tilltro till såväl Sveriges Television och Sveriges Radio som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. 75 procent uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för Sveriges Television. Motsvarande andel för Sveriges Radio är 73 procent.

Och:

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet når inte samma nivåer men det förklaras [—] till del av att betydligt fler är bekanta med SVT och SR än de två Stockholmsbaserade morgontidningarna. I hela landet uppger 50 procent att de har mycket eller ganska stort förtroende för Dagens Nyheter, medan andelen är 64 procent i Stockholms län där de flesta läsarna finns. 

Oavsett om man kan kalla 50 procent för ”högt betyg” ifråga om förtroende, så tycks en viss oro vara under uppsegling på landets tidningsredaktioner, möjligen orsakad av en annan och ganska färsk undersökning som sju medieföretag (Aftonbladet, DN, Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, SVT och Upsala Nya Tidning), Handelshögskolan och undersökningsföretaget Nepa ligger bakom. Här är det dystrare tongångar än i DN/Ipsos research. SVT Kultur berättar den 15 december:

Hälften av nyhetskonsumenterna i Sverige lockas inte av de traditionella medierna och var femte har inget förtroende för de dem. Det visar en studie som bland annat gjorts bland besökarna på landets sju största nyhetssajter.

Och:

Hälften av mediakonsumenterna får sina nyheter framför allt från annat håll än de traditionella medierna. De är också väldigt aktiva med att dela innehåll till andra på nätet via de sociala medierna.

Möjligen med anledning av dessa nedslående uppgifter har SvD:s chefredaktör Fredric Karén publicerat några bekymrade texter i ämnet. Först ut är lite ondgörelser över medias senaste ärkefiende, det vill säga ”falska nyheter”, och hur detta fenomen kan tänkas påverka traditionella media:

Affärsidén att sprida artiklar med påhittade nyheter på Facebook har visat sig vara lukrativ. Många delar länkarna vidare vilket i sin tur leder till trafik och höga annonsintäkter.

Att allt detta sammantaget leder till ett ökat misstroende mot medier är egentligen inte speciellt konstigt. Frågan är snarare vad vi gör åt det. 

Riktigt hur kausaliteten ser ut verkar lite oklart – Karén tycks mena att folk hellre läser påhittade nyheter på Facebook än de traditionella mediernas nyheter, alltså mer eller mindre uppseendeväckande historier som den om Löfvens 275 000-kronorsklocka. Men oavsett alla falska nyheter som folk tycks vilja frossa i – nu är frågan vad man ska hitta på för att få tillbaka de läsare som flytt till alternativmedia av typen Fria Tider och Avpixlat? Karén förklarar att vissa mediaaktörer:

…har en ambition att sänka tonläget och rekapitulera det som är själva essensen i journalistiken. Nämligen balans i rapporteringen. Att alltid hänvisa till källorna, att tydligt visa vad som är en nyhetsartikel och vad som är en kommenterande text. Att inte låta känslor styra den journalistiska kompassen. Att inte devalvera ordens betydelse.

Och:

Och sannolikt är det precis den vägen alla etablerade medier måste gå. Världen fylls snabbt på av högljudda populister som känner sig kränkta. Det minsta vi behöver är en samlad mediekår som står i samma hörn och ropar.

”Show, don´t tell” är ett slitet, men i det här sammanhanget passande uttryck. Det är dags att låta texten tala för sig själv, utan förstärkningar i form av versaler eller utropstecken.

”Att inte låta känslor styra den journalistiska kompassen. Att inte devalvera ordens betydelse.”? Med tanke på just SvD:s ofta synnerligen agendasättande produkter med dess idoga felanvändning av många ord och frenetiska känslosåsmarinering är uttalandet både häpnadsväckande och hoppingivande. Ska läsarna äntligen betros med faktabaserade, objektiva reportage befriade från ideologiskt-politiska vinklingar och pekpinneaktiga värderingar?

Fortsättning följer. Några veckor senare slår Karén i sin nyårsdagskrönika till att börja med återigen fast att traditionella media av någon anledning tappat läsare till olika alternativa publikationer på internet, och tar fasta på den tidigare nämnda undersökningen:

En studie som gjorts av företaget Nepa inom ramen för projektet Framtidens journalistik, där bland annat SvD deltar, visar en stor grupp mediekonsumenter som i undersökningen kallas Misstroende. De utgör 21 procent av Sveriges befolkning och får i huvudsak sina nyheter från Facebook. Där delar de vidare i större utsträckning än andra mediekonsumenter i undersökningen, ofta från så kallade alternativa nyhetssajter som Avpixlat.

Gemensamt för den här gruppen är att de misstror traditionella medier.

Vad är det då dessa svekfulla figurer är missnöjda med? Att det skulle handla om till exempel vinkling, faktautelämnande och allmänt känslosåseri i framför allt migrationsreportage – till exempel Sydsvenskans nyliga censurering av polisens signalement på en uppenbarligen invandrad våldtäktsförövare – verkar inte vara det första som slår Karén, även om man faktiskt kan tolka in detta i hans reflektioner:

Men om man läser det finstilta i undersökningen framgår det tydligt vad de Misstroende behöver för att få sina nyhetsbehov tillfredsställda: tydlighet kring källor och referenser, fördjupning och sammanhang i form av faktarutor och bakgrundsartiklar, analyser av kunniga journalister.

Gammal hederlig journalistik, med andra ord.

Om man som exempel tar de otaliga migrantsnyftisar som blivit just SvD:s specialitet och som jag skrivit om i några tidigare krönikor, så erbjuder dessa texter som regel varken någon anmärkningsvärd fördjupning eller något belysande och förklarande sammanhang. Huruvida man kan kalla dem för ”analyser av kunniga journalister” kan man verkligen fundera över. Som Karén själv formulerar förhoppningen inför 2017, så är tiden kanske snart mogen för ”en journalistik som blir mindre känslostyrd och bättre på att redovisa fakta” – alltså raka motsatsen till känslosåsindränkta migrantsnyftissuffléer à la Jonas Fröberg eller Gunilla von Hall.

Om man tar Karén på orden så är det uppenbart att SvD upplever sig ha problem med trovärdigheten, och vad kan då vara bättre än en handlingsplan:

Vi har också enats om en handlingsplan som vi börjar jobba med under första kvartalet i år. En plan som ska tydliggöra och höja vår trovärdighet.

I syfte att undvika läsarförvirring – kanske i form av värderande och känslosamma inslag i nyhetsreportage? – ska man etikettera artiklarna utifrån textfunktion, något som konkurrenten DN nyligen har börjat med:

Bland annat ska alla artiklar på SvD.se som är kommenterande eller analyserande förses med en kort förklarande text om vad för typ av artikel det är.

Länkar och källor ska tydligt anges i alla artiklar. Texter som delas i sociala medier förses med en markering om vad för typ av artikel det är: opinion, nyhet, analys eller recension. 

Om Fredric Karéns uttalanden skulle kunna tas på allvar, kan vi alltså se fram emot en nyhetsjournalistik som i högre grad än idag baseras på fakta och objektivitet, och med tydliga gränser mellan informativa och påverkande texter. Kanske Sydsvenskans senkomna publicering av en våldtäktsförövares signalement är ett tecken på en journalistik i förändring; att tidningen alls dröjde med publiceringen är i sig anmärkningsvärt givet att man vill bistå polisen med att hitta gärningsmannen:

Polisens signalement är utförligt. Enligt polisen ska mannen vara “19-26 år gammal, 165-170 cm lång”, och ha “stora öron, hängande ögonlock, stor näsa, skäggstubb, ljusbrun hy och mörkt krulligt hår”. Mannen ska inte ha talat svenska.

Följande nyhetstext i DN den 3 januari om nyårsdådet i Istanbul kan möjligen också det peka mot en mindre censurerad nyhetsrapportering; uppgifter om nationalitet har ju ofta varit en bristvara i nyhetsrapporterandet:

Under tisdagsmorgonen pekade turkiska medier ut en 28-årig man från Kirgizistan som misstänkt för inblandning i dådet och publicerade samtidigt en bild av hans pass, rapporterar nyhetsbyrån TT.

Eller den här nyhetstexten i nyårsdagens SvD, visserligen hämtat ur en tysk tidning, men ändå:

Vid centralstationen stoppade och kontrollerade polisen totalt drygt 1 700 unga män, de flesta hade enligt myndigheten nordafrikanskt ursprung, skriver Kölner Stadt-Anzeiger.

Huruvida tidningar som SvD och DN kommer att kunna locka tillbaka de förrymda läsarna med åtgärder av det slag som Fredric Karén utlovade i sin nyårsdagskrönika återstår att se. Utfallet är i rätt hög grad beroende av att läsarflyktens orsaker är korrekt analyserade, något som jag inte helt har övertygats om efter att ha tagit del av Karéns reflektioner. Men att tidningens trovärdighet har skadats verkar chefredaktören ändå vara medveten om, vilket i sig inger visst hopp.