Mohamed Omar

Idag är det den 6 januari och trettondedag jul. Dagen benämns också ”tre konungars fest” eftersom man då brukar komma ihåg de tre vise män eller heliga konungar som följde stjärnan tills stallet i Betlehem. Evangelisten Matteus berättar (2:11):

”De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.”

Det står ingenting om att de var konungar. De har inte ens några namn. Men som biskopen och religionshistorikern Helge Ljungberg noterar i sin bok Våra högtider (1958):

Ingen berättelse i Bibeln, inte ens julevangeliet, har verkat så eggande på fantasin som Matteus’ knappa skildring av de vise männens färd till Betlehem.

De vise männen blev tre till antalet, de blev konungar, och de fick namn. Kaspar, Melkior och Baltasar ska de ha hetat. Man berättade om vilka länder de kom ifrån, hur de såg ut och hur gamla de var. De ska ha kommit från tre olika världsdelar, namn på länder som Indien, Kaldéen, Persien, Nubien och Arabien brukar nämnas. En av de tre beskrivas ofta som afrikan eller ”mor”. Men i den första avbildningen från 300-talet bär alla tre persiska huvudbonader. I evangelierna kallas de ”mager”, ett persiskt ord, som på svenska översatts till ”stjärntydare”.

Motivet ”Konungarnas tillbedjan” blev med tiden väldigt omtyckt av europeiska konstnärer. De tre konungarna i exotiska och pråliga dräkter som faller ned i tillbedjan inför gudabarnet. ”Från Gentile da Fabrianos tid intill vår är det en ståtlig rad av världskände mästare, Italiens, Nederländernas, Tysklands, Spaniens ypperste, som låtit oss se de helige tre konungar på tåg till Betlehem eller knäböjande inför Jesusgossen”, påpekade Viktor Rydberg i en essä.

Gentile var en italienare från Fabriano och verkade under sengotiken, i brytningstiden mellan gotik och renässans. ”Konungarnas tillbedjan” är hans mest kända verk. Kaspar, den äldste av de tre vise, kryper på marken i from underkastelse. En gammal, vis och mäktig kung som faller ned på sitt ansikte inför ett litet nyfött barn.

Profeten Muhammed som grundade islam tog med flera kristna saker i sin nya religion. I hans bok Koranen finns det berättelser om både Jesus och Maria, men de är förvrängda och Jesus är inte alls samma personlighet som man möter i evangelierna. Han är inte huvudperson, utan en bifigur. Han är inte gudomlig, utan en profet.

En berättelse som Muhammed inte nämner, varken i Koranen eller i sina andra yttranden, är den om de tre vise männen. Kanske för att de föll ned inför barnet? Muhammed var nämligen sträng på denna punkt: människan fick inte nedfalla inför någon skapad varelse. Han ansåg att detta sätt att visa vördnad var förbehållet Gud.

Men han var inte helt konsekvent, för i Koranen har han infört den judiska berättelsen om Josef, favoritsonen som av sina avundsjuka bröder såldes som slav till Egypten. Där växer han upp, vinner aktning för sin förmåga att tolka drömmar, och upphöjs av farao till ”den andre mannen i riket”. När Josef slutligen förenas med sin familj igen faller de ned för honom. Så står det alltså i Muhammeds bok (Zetterstéen 12:101), han som som på andra ställen säger att man endast får nedfalla för Gud. Det är sådana här motsägelser som får en att undra om inte Koranen i själva verket är skriven av flera författare.

Hur som helst är det är en underbar äventyrshistoria, och man förstår att Koranens författare inte kunde motstå den. Som Nordisk familjebok konstaterar: ”Äfven hos muhammedanerna är Josefs historia en älsklingshistoria”.

Den 6 januari 1449 kröntes en verklig kung, en som många kristna har kallat helig. Men det var inte trettondag jul den dagen, utan dagen före julafton, eftersom man använde den gregorianska kalendern. Jag tänker på Konstantin XI, den siste kejsaren av Bysans, det östromerska riket. Han stupade när det en gång så stolta Konstantinopel erövrades av Muhammeds trogna den 29 maj 1453. Och den islamiska armén leddes av en härförare och härskare som bar Muhammeds namn, den osmanske sultanen Muhammed II.

Gentile da Fabriano, som målade ”Konungarnas tillbedjan”, verkade i övergångstiden mellan gotik och renässans, och ibland har det sagts att medeltiden slutar och renässansen börjar år 1453, när det osmanska riket, ett islamiskt imperium, erövrade Konstantinopel. Först med denna tragiska händelse fann Edward Gibbon det möjligt att sätta punkt för ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Sture Linnér var en av Sveriges främsta kännare av grekisk kultur. I sin bok Bysantinsk kulturhistoria (1994) skriver han så här om Konstantin XI och det kristna rikets skymning och undergång:

Nyåret 1449 kröntes Johannes’ bror, Konstantin XI, till kejsare. Hans femåriga regering blev ingenting annat än en väntan på slutet. Turkarna belägrade Konstantinopel med en väldig övermakt. Mot deras artilleri var försvararna hjälplösa och 1453 stormade Mehmet II staden. Konstantin stupade med svärd i hand.

Efter femtiotre dagars ursinniga strider utspelade sig nu fruktansvärda scener. Med sultanens tillåtelse massakrerade turkarna stora delar av befolkningen och plundrade kyrkor och hem. Några invånare hade barrikaderat sig i Hagia Sofia för att en sista gång begå nattvarden. Soldaterna bröt sig emellertid in och tog dem till fånga som slavar, utom barn och åldringar som de högg ned på stället. Flickor och pojkar våldtogs på altarborden.

I tusen år var Hagia Sofia den kristna världens största kyrka. Efter erövringen förvandlades den till moské och bilderna av Jesus och Maria täcktes över. Hur kunde det ske? Sture Linnér pekar på splittringen i kristenheten, den latinska och den grekiska kyrkan kunde inte komma överens. Det var därför Konstantinopel inte fick tillräcklig hjälp från väst. Det påstås ofta att den bysantinske storamiralen Lukas Notaras skulle ha föredragit sultanens turban framför påvens mitra. Påståendet kan vara felaktigt, Notaras stred tappert mot turkarna. Och om var det sant så ångrade han sig nog när han blev halshuggen av Muhammed II efter att ha nekat att lämna ut sin 14-årige son för att tillfredsställa sultanens lustar.

Konstantin XI ledde försvaret av San Romanos-porten. Han kämpade intill slutet, trots att han visste att allt hopp var ute. Överallt hördes stridsropet Allahu akbar! medan män, kvinnor och barn slaktades skoningslöst. Den venetianske läkaren Niccolò Barbaro bevittnade händelserna och beskrev hur det gick till i sin dagbok. Turkarna förfogade över tidens mest skickliga och hänsynslösa soldater, de så kallade janitscharerna. Det var dessa som först stormade staden, sedan följde våg på våg så ”det var som i helvetet” och ”de drog runt i staden, där de högg ned alla de stötte på, kvinnor och män, unga och gamla, hög och låg, med sina kroksablar. Detta slaktande varade från daggryningen, då de trängde in i staden till middagen…”

Och i enlighet med profeten Muhammeds lagar våldtogs och förslavades kvinnorna:

De uppsökte klostren, och alla nunnorna fördes ned till deras flotta och våldtogs och misshandlades av turkarna, och såldes sedan som slavar på auktioner i hela Turkiet, och alla de unga kvinnorna blev också våldtagna och sedan sålda för vad de kunde inbringa…

De islamiska fundamentalister som idag krigar för att ta byte och slavar och utbreda sitt styre med svärdets makt har inte kommit med något nytt. Samma fruktansvärda skräckscener som utspelade sig i Konstantinopel i maj 1453 utspelar sig idag i Syrien och Irak och i andra länder. Medan västvärlden plågas av samvetskval för de dåliga sidorna av sin historia, firar turkarna varje år erövringen av Konstantinopel med fyrverkerier, fester och bombastiska tal av presidenten.