Patrik Engellau

Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.

Låter det ovant? Skaver det lite? Det vore i så fall inte så konstigt eftersom politiker inte talar om sådant annat än när skyldigheterna är sådana som framgår av självdeklarationen. Jo, John F. Kennedy, president i USA, uppmanade en gång landets ungdomar att ”inte fråga efter vad USA kan göra för er, utan efter vad ni kan göra för USA”. Det var rätt vågat. En politiker som tror sig vinna röster på att begära att medborgarna ska ta ansvar inte bara för sig själva, utan även för sin nästa, är antingen en tok eller också värdig representant för ett ovanligt civiliserat och kultiverat samhälle.

Det finns inte så många sådana civiliserade och kultiverade samhällen. För detta har jag bevis. Om man googlar på ”medborgerliga rättigheter” får man 248 000 träffar, medan ”medborgerliga skyldigheter” bara ger 51 000 stycken, en femtedel ungefär.

När vårt samhälle – läs våra politiker – är i sitt mest uppskruvade och självgoda esse kan man höra dem prata om ”demokratin” och respekten för ”de medborgerliga fri- och rättigheterna” som grundbultar i den humanitära stormaktens samhällsbygge.

Sådant pladder är så vanligt att det far förbi våra öron utan att tränga in i hjärnan för närmare undersökning. Det är den politiska debattens bakgrundsbrus som är så upphöjt över logisk granskning att det närmast skulle betraktas som majestätsbrott om man ens försökte.

Ändå inser var och en utan stor ansträngning hur illa det skulle gå i ett samhälle som bara hyllade demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Låtsas att det till ett sådant land ett visst år ankommer 163 000 genomsnittligt arbetsskygga – jag sa inte att det någonsin inträffat, jag sa låtsas! – migranter. Såklart att mottagarlandet engagerar sig för att inympa sin framgångsformel i migranternas tänkande:

– Vår stora grej i det här landet är demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Bra va?

– Bara det?

– I stort sett. Vi kör till höger men i övrigt behöver ni er inte bry er om den svenska kulturen som troligen inte finns och om den finns bara är löjlig.

– Vilka är fri- och rättigheterna?

– Yttrandefrihet, till exempel, du får säga vad du vill.

– Va? Får även smutsiga shiahundar göra det? Och judesvin?

– Hm. Vi uttrycker oss inte så.

– Jaså. I vår kultur gör man det. Hur är det förresten med bidrag och sjukvård och sådant?

– Det ingår.

Jag och många jag känner är genomsnittligt arbetsskygga i bemärkelsen att vi hellre lever av andras arbete än av eget om omständigheterna i övrigt, till exempel den månatliga ersättningen, är likvärdiga. Om vi nu fortsätter att låtsas att migranterna i detta avseende är som jag och många jag känner så inser vi att ett land som detta står inför åtskilliga dikeskörningar.

Det är nämligen så att medborgarna har skyldigheter. Ett samhälle som inte inskärper detta i sin befolkning är dömt till undergång om inte befolkningen inhämtat skyldigheterna med modersmjölken och därför inte behöver påminnas.

För några år sedan skrev jag och några andra ”Deklarationen om de medborgerliga skyldigheterna”. Deklarationen gjorde inget särskilt avtryck i samhällsdebatten. Så småningom kommer jag att citera ur skyldighetskatalogen och närmare beskriva dessa förpliktelser, till exempel:

• Skyldighet 1: Du ska utveckla dina möjligheter

• Skyldighet 5: Du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter

• Skyldighet 7: Du ska vara pålitlig