Patrik Engellau

Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

För ett halvsekel sedan var detta en riktigt het fråga. År 1944 presenterade socialdemokratiska partiet Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som innehöll många planekonomiska grepp, till exempel:

Näringslivets strävan att vidmakthålla och öka sysselsättningen samordnas under statens ledning.

Industrins exportmöjligheter måste fullt utnyttjas. Exportkredit under statlig medverkan.

Bostadsbygge enligt en långtsyftande plan för att höja vår bostadsstandard.

Offentliga arbeten utökas vid minskad sysselsättning i det enskilda näringslivet.

Effektiv arbetsförmedling och omskolning. Förbättrad yrkesutbildning och yrkesvägledning. Mera arbete åt partiellt arbetsföra.

Solidarisk lönepolitik. Lika inkomst för lika prestation, både vid jämförelse mellan jordbruk och andra näringsgrenar och mellan män och kvinnor.

Trygghet mot inkomstbortfall. Arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen görs allmänna. Daghjälpsbeloppen ökas så att de blir tillräckliga för livsuppehället. Folkpensionerna förbättras.

Lika bildningsmöjligheter för all ungdom, oberoende av föräldrarnas inkomst och boningsort.

Rationalisering av hemarbetet under samhällelig medverkan.

Ökat arbetarinflytande över produktionens ledning.

De borgerliga partierna såg rött efter detta kommunistiska attentatsförsök och startade det så kallade PHM – Planhushållningsmotståndet – i och med att samlingsregeringen upplöstes efter kriget. Det här var vad efterkrigsdecenniernas politik handlade om: planekonomi eller marknadsekonomi.

Planekonomins anhängare blev gradvis allt färre och upphörde på det hela taget att existera vid Sovjetunionens fall.

Är det inte underligt? Läs de kursiverade punkterna igen. För mig framträder de närmast, på någon punkt när, som en programförklaring för Den Svenska Modellen. Det märkvärdiga är att medan den tidens politiker slogs med näbbar och klor om vilken ideologi Sverige skulle följa – och trodde att de slogs om detta med näbbar och klor – så höll de i verkligheten på att bygga Världen Förnämsta Välfärdsstat, tillika en Humanitär Stormakt som väcker entusiasm i en hel värld, numera till den grad att folk kommer från alla länder för att delta.

Vad spelade allt ideologiprat egentligen för roll? Solidarisk lönepolitik, trygghet mot inkomstbortfall, lika bildningsmöjligheter för all ungdom oberoende av föräldrarnas inkomst, det kunde väl vilken gammal svensk brukspatron och socialdemokratisk fackpamp som helst komma överens om utan att ta intellektuell hjälp av Karl Marx och John Stuart Mill? Jag undrar om det som sker i samhällena, vad ledarna än orerar om, beror på respektive samhälles nedärvda, men långsamt föränderliga, kulturella gener.

Se på myrorna. De bygger sina samhällen efter ett enahanda effektivt och nedärvt mönster. Har de en kommunistisk plan eller drivs varje myra av samma gudomligt samordnande liberala kraft som exempelvis livsmedelsförsörjningen på Manhattan? Sitter de i stacken och debatterar ideologier?

Varför skulle det mänskliga samhället vara det enda som styrs av ideologier, medan alla de andra styrs av gener?