Mohamed Omar

Idag den 3 januari 2017 fyller J.R.R. Tolkien 125 år. Hans episka sagor från Midgård är fortfarande omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster, Saurons rike.

När Frodo får veta att han har den mäktiga ringen i sin ägo och att det innebär att han måste lämna det trygga livet i Fylke blir han förtvivlad och önskar att han hade fått slippa och att inget av detta hade hänt. Det gör alla som lever i sådana tider, förklarar trollkarlen Gandalf, men de kan inte råda över det. Den vise gamle mannen fortsätter med att säga att det också finns andra krafter som verkar vid sidan om de onda, och att detta inger hopp. Frodos känsla av att vilja fly sin tids stora strid är något säkert flera av oss känner igen. ”Farofyllda färder är ingenting för mig”, suckar Frodo. ”Om jag ändå aldrig hade fått ringen!”

De flesta av oss önskar nog att det jihadistiska hotet mot väst bara är något tillfälligt. Efter varje attack tröstar vi de sörjande och hoppas att allt ska bli som förut. Men hotet minskar inte, det växer. Det mörker som fanns långt borta har kommit nära. De scener av kaos, förtvivlan och död som tidigare utspelade sig i fjärran länder utspelar sig nu i våra europeiska storstäder: London, Paris, Madrid, Bryssel och Berlin. Jag tror att allt fler, mer eller mindre motvilligt, innerst inne inser att detta mörker inte kommer att försvinna imorgon eller i övermorgon, utan att det vår tids stora strid. Men ju längre vi väntar med att erkänna detta för oss själva och tala om det med andra, desto sämre blir vårt försvar i denna strid som vi själva inte har valt, utan som har kommit över oss.

Det är lätt att börja längta tillbaka till ett Fylke, en tryggare tid, en tryggare plats. Men sanningen är väl att alla tider och platser har sin oro och sina strider. Och förmodligen är vi lyckligare lottade än de generationer som fick uppleva första och andra världskriget, men man kan inte veta.

Jihadisterna hatar den västerländska civilisationen och längtar efter att förinta den. I sina tal och skrifter säger de sig vilja erövra Rom, som de ser som västs symboliska huvudstad. De drömmer om att se den svarta fanan vaja över ett ödelagt Rom där alla statyer ligger krossade, biblioteken nedbrända och kyrkorna förvandlade till moskéer. De uppfattar sig som arvtagare och efterföljare till de islamiska arméer som erövrade den östromerska huvudstaden Konstantinopel 1453, men mera bokstavstrogna än osmanerna, mera sterila i sin fanatism. Jag tror inte att de kommer att lyckas förverkliga sina drömmar. Jihadismens svärd kommer att brytas, men innan dess kan det orsaka mycket förstörelse och lidande.

Jag var muslim i många år och har studerat islam ganska ingående. Jag har mött de vanliga, harmlösa muslimerna, men också fanatikerna som tror på jihad mot väst. Jag känner till skillnaderna mellan ett liv som muslimsk rättrogen och ett liv som sekulär, kulturkristen västerlänning. Det är helt olika liv. Och islamvärlden, som den ser ut idag, och västvärlden, är helt olika världar. På grund av mina erfarenheter har jag kommit att älska och uppskatta vår västerländska civilisation. Vår kunskap, nyfikenhet och kreativitet. Våra bibliotek och universitet. Vår demokrati och yttrandefrihet. Det är saker vi bör försvara.

I slutet av Jacksons andra film, ”De två tornen”, när Frodo är blek och försvagad och nära att ge upp, håller Sam sitt tal. ”Det finns saker som folk håller fast vid och som får dem att orka”, säger han. ”Vad håller vi fast vid?” undrar Frodo och får svaret: ”Det finns lite godhet kvar i världen, herr Frodo… Och det är värt att kämpa för.”

Jag minns när jag var i Istanbul första gången och såg de mäktiga byggnadsverken. Det här påminner om Minas Tirith, Gondors huvudstad, tänkte jag. I åtta hundra år höll det bysantinska riket stånd mot de islamiska imperiernas arméer och hindrade dem från att tränga vidare västerut. Profeten Muhammed själv ledde den första expeditionen mot en bysantinsk gränspostering och en kort tid efter hans död skedde de första islamiska anfallen mot Konstantinopel. I Tolkiens saga är staden Minas Tirith, beläget i sydväst på gränsen mot Mordor, de fria folkens bålverk mot den växande skuggan. Så länge Minas Tirith håller stånd kan de som lever längre västerut fortsätta vara trygga. Vid Elronds råd, där representanter för de fria folken diskuterar vad de ska göra med ringen, säger Boromir, son till Gondors härskare, så här:

”Tack vare vår tapperhet kan österns vilda folk ännu hållas tillbaka och skräcken från Morgul hållas i schack; och det är enkom av den anledningen som fred och frihet kan upprätthållas bakom oss. Vi är västerns bålverk.”

Både sagans Minas Tirith och verklighetens Konstantinopel var kända för sina starka murar. Båda var rester av mäktigare riken och blickade nostalgiskt tillbaka på fornstora dar. Båda hade bevarat lärdom och kultur från äldre tider, Bysans från antikens poeter och filosofer, ett arv som hotades av fienden utanför stadens murar. När Peter Jackson filmatiserade sagan modellerade han de gondorska soldaternas rustningar efter medeltida, bysantinska förlagor. Han torde ha insett likheten mellan de två belägrade städerna, Konstantinopel och Minas Tirith.

Tolkiens saga slutar med att Sauron besegras och att det som vi skulle kunna tolka som östrom, Gondor, förenas med det som vi skulle kunna tolka som västrom, det fallna Arnor, och ett nytt romerskt rike uppstår. Kanske kan det blodiga mötet med jihadismen innebära, inte att vi bygger något nytt imperium, men att vi, som Tegnér ville, ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, ja, att vi får se en pånyttfödelse av europeisk kultur inom Europas gränser. En känsla av att vi har något gott som är värt att försvara.

Det är faktiskt så att de allra tidigaste beläggen för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. Europenses betyder alltså européer och enligt Stig Strömholm, i artikeln ”Vem vann – Europa eller tjuren?”, var det fråga om en ”ny och ovanlig språklig bildning”. Då liksom nu kan det vara jihad, islams heliga krig, som gör oss till européer. Inte bara som ett ord, utan som en upplevelse av gemenskap och en bättre uppskattning av vår civilisation.

Not: Stig Strömholms artikel om Europa finns i antologin Att förstå Europa – mångfald och sammanhang. Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1994.