Patrik Engellau

När man läser Mohamed Omars och Magnus Norells och Adonis, bara för att nämna några bemärkta namn, texter om islam så blir man rädd för vad som skulle hända om den religionen fick ett rejält inflytande i ett land som Sverige. Jag tror att dessa författares varningar ska tas på allvar och att svensk politik bör läggas om i syfte att begränsa detta inflytande i stället för att uppmuntra det (som jag tycker att vi gör).

Men jag kan ju ha fel. Det vore inte första gången. Det kan hända att islam, om det fick ordentligt fäste i svensk politik, inte alls skulle visa sig så radikalt som poeten Adonis uppmuntrar oss att tro. Det kanske inte alls vore så farligt med lite moderat sharia. Vi kanske bara skulle behöva ruska lite på oss och anpassa oss till ett annorlunda, men fullt uthärdligt läge.

Igår läste jag den franske författaren Michel Houellebecqs roman Underkastelse. Den handlar om att det islamska franska partiet Muslimska broderskapet vinner valet 2022 eftersom högern och vänstern hellre ställer sig bakom muslimerna än bakom Front National. Boken handlar om hur den berömde och begåvade universitetsprofessorn i litteratur, ”François”, upplever förändringen i det franska samhället.

Det blir inte så mycket förändring annat än för några.

Frankrikes nye president, Muhammed Ben Abbes, är en moderat muslim. Han verkar inte tro på vare sig offentliga halshuggningar eller stening av äktenskapsbryterskor, utan genomför bara ett antal byråkratiska förändringar med omfattande ekonomiskt stöd från Saudiarabien.

I början blir det lite jobbigt för François, ty universitetsväsendet islamiseras vilket bland annat innebär att man måste vara muslim för att undervisa och det hade François inte tänkt bli. Men det gör inte så mycket för han får sin ålderspension med omedelbar verkan. De kollegor som å andra sidan går med på en snabb och smärtfri konvertering till islam får lönen tredubblad.

Sedan inför Ben Abbes någon sorts ekonomisk nyordning som bland annat innebär att småföretagare får betydligt bättre villkor medan storföretagen hålls tillbaka, vilket rubbar landets ekonomi en aning, men det verkar inte besvära François så särskilt.

Universitetsmyndigheterna har emellertid ett problem däri att åtskilliga franska professorer, liksom François, avstått från att konvertera till islam så det blir knepigt med personalförsörjningen på lärosätena. Den berömde och begåvade François blir utsatt för en charm- och smickerkampanj av statssekreteraren för universitetsväsendet i syfte att förmå honom att återinträda i tjänst.

Tja, François tänker på erbjudandet ett tag och bestämmer sig sedan för att acceptera. Han får sin tredubblade lön och dessutom tre hustrur som myndigheterna på något vis trollar fram på förslag av skickliga äktenskapsmäklerskor. Alla bemärkta män får hustrur från myndigheten, till och med Loiseleur, själva inbegreppet för den förvirrade och tafatte professorn, som aldrig tidigare på egen hand lyckats greja sig en kvinna. Statssekreteraren förklarar att månggiftet förädlar rasen, ty framstående män har särskilt värdefulla anlag som inte fullt skulle komma att utnyttjas om svagare män kunde befolka världen med sin avkomma.

François gillar tanken att få tre hustrur, men han tycker det är trist att inte längre ha några kvinnliga studenter eftersom kvinnor inte behöver studera så mycket i det muslimska Frankrike, de ska ju ändå bli hemmafruar. Under burkan bär de raffset för att hetsa upp sina äkta män i hemmets lugna vrå.

Jaha, detta var en framtidsstudie om hur det kan bli vid ett maktövertagande av det moderata islam. Om det i verkligheten skulle bli på det viset ifall den snälla, icke-militanta sortens muslimerna tog över vet varken jag eller Michel Houellebecq eller vårt lands alla feminister. Men jag fattar inte varför Sveriges kvinnor inte oroar sig mer för framtidsutsikterna. Det här var ändå bara den milda formen av islam.