Helena Edlund

Jag brukar inte avge nyårslöften och jag tänker inte börja i år heller. Men. Jag har en nyårsönskan för nationen Sverige.

Min nyårsönskan är inte helt okontroversiell. Jag har nämligen kommit fram till att jag struntar i om svensken motionerar eller inte. Jag kan till och med ha överseende med om medborgarna äter processat kött till frukost, lunch och middag. Om det kniper kan jag dessutom stå ut med att någon struntar i att panta flaskor.

Men snälla Sverige – gör upp med din självbild!

Det som under många år har kamouflerats med begrepp som solidaritet, ansvar och allas lika värde har egentligen bara handlat om att vi uppmanats att vara snälla. Eller snarare dumsnälla, för att använda ett av min salig mormors favorituttryck.

Från alla håll och kanter har det basunerats ut att allt löser sig bara vi är snälla mot allt och alla. Krav och gränssättning har stämplats som exkluderande och förtryckande och får därför inte finnas. Endast kravlös snällhet tycks leda till svensk salighet.

Detta nationella projekt har lyckats över förväntan. Svensken har blivit dumsnäll. För snäll för sitt eget – och andras – bästa. Inte på någon annan plats jag besökt har jag mött en sådan fullständig självutplånande dumsnällhet, en sådan acceptans att ständigt förändra sin vardag till det sämre som här i Sverige.

Likt en nation av scouter står vi där, alltid redo, att dra åt våra tumskruvar lite till för att inför omvärlden bevisa Sverige som snällheten personifierad. Den humanitära stormakten. Föredömet.

Ironiskt nog är det ingen annan som bryr sig. Andra länder står förvånade vid sidan och iakttar oss med stigande fascination medan de skakar på huvudet och lovar varandra att aldrig bli som vi, samtidigt som vi flagellerar oss lite till och med pigga röster uppmanar omvärlden att ta efter vårt exempel.

Hittills har ingen hörsammat oss. Är det någon som har funderat på varför? Kan det ligga något i den gamla goda frågan att ”om alla andra tycker annorlunda än du – har då alla andra fel..?”

Jag menar att det är Sverige som i många avseenden har fel. Det är självklart en åsiktsfråga, men utan tvekan är vi extremer i ett internationellt perspektiv. Den som tvekar inför det kan ju ta en titt på kulturkartan för World Values Survey som ni finner här.

Sverige och svenskarna har under decennier odlat en extremt individuell och extremt sekulär tillvaro i vår (hittills) trygga nordiska vrå. Skyddade från världens elände har vi kommit att se vår tillvaro som något självklart och evigt – antyd för genomsnittssvensken att även den personen själv kan drabbas av hemlöshet, svält och rasism och personen kommer att himla med ögonen och be dig sätta på dig foliehatten igen.

Förmodligen är det vår övertygelse om att vår tillvaro i grunden är osårbar som får oss att stillatigande se på när våra fri- och rättigheter inskränks. Vi ger gladeligen upp den jämlikhet som svenska kvinnor kämpat i århundraden för (och som majoriteten kvinnor i världen fortfarande kämpar för) när vi accepterar könssegregerade badtider och barnäktenskap. Vi noterar (möjligen med en suck) att religiösa krav nu trumfar patientsäkerhet och smittskydd på landets sjukhus. . Vi lufsar till och med hem från biblioteken när de förvandlats till fritidsgårdar för ouppfostrade slynglar, vars trotsande av tysthetsnormen plötsligt anses viktigare än folklig bildning.

Men faktum är att även vårt samhälle och våra värderingar bara existerar så länge vi kämpar för dem.

Var och varannan människa jag möter uttrycker sitt missnöje med hur samhället utvecklats och talar om en växande oro inför framtiden. Så varför är det så tyst? Varför protesterar ingen? Varför tågar inte män och kvinnor ut på gatorna? Vad beror denna feghet och undfallenhet på?

Jo – vi vill ju bara vara snälla, och ingen vill vara avvikande i det hänseendet.

Men kravlös snällhet förvandlas lätt till hyckleri.

Axiomet om Allas Lika Värde visade sig exempelvis under 2016 betyda att alla skulle behandlas olika utifrån trendiga faktorer som hudfärg, kön, sexualitet och religion. Vips upptäckte vi att vi med snällheten som vapen återuppväckt apartheid, när allt från ekonomiska bidrag till bostäder tilldelas efter etnicitet.

Även påbudet om att inte ställa grupper mot varandra visade sig eka tomt när studenter i Stockholm fick finna sig i att tälta samtidigt som kommunens politiker beviljat terrorister förtur till bostad – och detta i staden med världens längsta väntetid till en hyresrätt.

Så galet kan det bli när man bara vill vara snäll.

Om det hjälper, så kan jag berätta att inte ens Jesus ansåg att människor främst ska vara vara snälla. Däremot uppmanade han människor att vara kärleksfulla och behandla andra som man själv vill bli behandlad – men det förutsätter en genomtänkt välvilja som är allt annat än kravlös.

Så världens snällaste Sverige, låt 2017 bli året när vi tar tag i oss själva! Vi behöver inte vara snällast i världen – vi duger bra ändå. Däremot måste vi, om vi verkligen vill vara goda medmänniskor och se till så att så många som möjligt lever så goda liv som möjligt, överge den kravlösa snällheten som ideal och istället låta hjärta och hjärna arbeta tillsammans.

Med dessa ord önskar jag Moder Svea och alla som befinner sig i hennes famn ett Gott och Välsignat 2017! Fortsättning lär följa.