Patrik Engellau

Jag ägnar rätt mycket tid åt att lyssna på brasilianska debatter, intervjuer och föredrag, exempelvis på YouTube. En udda hobby kanske, men definitivt givande.

I Brasilien finns nämligen några dussin intellektuella i världsklass, för det mesta professorer i humanistiska ämnen från universitet i São Paulo, som dessutom är gudabenådade estradörer och som inte verkar göra annat än just debattera, intervjuas och hålla föredrag inför tevekameror varefter allt publiceras på YouTube och säkert också på andra ställen. Det kan handla om lite vad som helst, till exempel ”Individen Shakespeare”, ”Sorg”, ”Riksrätt mot presidenten”, ”Strategier för en ny tid”, ”Nietzsche”, ”Vad är människan?”, ”Etik och politik i Brasilien”, ”Feodalism och absolut kungamakt”, ”Lycka och sociala medier”. Det kan vara en serie program som kallas ”Filosofiska kaféet” och handlar om framstående författare eller om något annat betydelsefullt. Ibland är det korta saker på tjugo minuter, ibland håller de på i flera timmar.

Två saker är särskilt anmärkningsvärda. Den första är att publiken älskar de här tillställningarna. Häromdagen såg jag ett tvåtimmars program just på ”Filosofiska kaféet”. Tre gubbar i var sin stol på en scen. De hade just skrivit en bok tillsammans. Det satt flera hundra personer i en salong och lyssnade, mest universitetsstudenter verkade det. Men i slutet av tillställningen förklarades att fyratusen personer funnits i lokalerna (troligen fanns fler salonger med teveskärmar) samt att ytterligare niotusen hade följt direktsändningen på nätet.

Visst, Brasilien har tjugo gånger fler invånare än Sverige, men går det att föreställa sig att sjuhundra svenskar frivilligt skulle bänka sig exempelvis i Globen för att lyssna på filosofer? Jag har svårt att tänka mig det. En förklaring är alldeles säkert att föreställningarna är showbiz av hög klass, ibland framstår professorerna nästan som ståuppkomiker trots att de talar, vilket de alltid gör, om synnerligen seriösa ämnen. I Sverige har vi, vad jag vet, inga sådana.

En annan förklaring, och det är min andra anmärkningsvärda sak, är att debatterna verkligen är seriösa, respektfulla, relevanta och intressanta, kort sagt just givande. I programmet jag just såg var debattörerna i grunden olika, en religiös liberal, en agnostisk liberal och en konservativ ateist. I stället för att förfalla till sådant apbjäbb som vi i Sverige trakteras med i det dominerande debattprogrammet Agenda på söndagarna så lyckades dessa tre herrar i kraft av sin tolerans och respekt för varandras rätt att ha en annorlunda uppfattning ge publiken ett intellektuellt lyft och saker att tänka på. Så oerhört civiliserat, tänkte jag med beundran och avund. Sådant finns inte i mitt land.

Kanske har jag fel. Kanske finns det någonstans i Sverige samma toleranta och civiliserade offentlighet som i det korrupta u-landet Brasilien, men jag har inte upptäckt det. I dessa tider finns det vad jag vet ingen reflekterande publik debatt i Sverige, där människor med olika uppfattningar stöter och blöter sina åsikter för att se var de hamnar. Det som borde vara debatt reduceras till skyttegravskrig, ömsesidiga mobbningsförsök eller ovidkommande pladder.

Jag tror att det svenska etablissemanget är värst eller också är det bara det att etablissemanget av naturliga skäl hörs mest. Tag det här om att Grand Hotel i Stockholm hyrt ut sin festsal till en sverigedemokratisk bankett. Varför kan man inte få en seriös debatt i stället för ett avgrundsvrål? Frågan tål visst att diskuteras. De som tycker att uthyrningen självklart var rätt, vilket jag tycker, skulle kanske vara mindre förtjusta om Muslimska brödraskapet hade hyrt lokalerna för att hålla festmåltid och fira sina politiska framgångar i Sverige. Eller om förintelseförnekare ville hålla fund raising-kalas. Ibland måste gränser sättas. I civiliserade samhällen drar man gränser och fattar beslut efter civiliserade debatter, inte efter verbala gerillakrig.

Jag vet inte hur det var förut i Sverige. Kanske är det naturligt för ett mycket homogent samhälle att inte tolerera avvikande uppfattningar utan i stället mobba avvikarna tillbaka till flocken.