Patrik Engellau

Häromdagen träffade jag några framstående pedagoger. De var bekymrade över att det var så dåligt med lärarnas fortbildning. Bland lärare var fortbildning ingen prioriterad fråga, sa de. Den fortbildning som faktiskt finns handlar, sa de vidare, för det mesta om tillfälliga kurser som lärarna snart glömmer bort.

”Vilka slöa lärare”, sa jag. Då tittade pedagogerna förvånat och lite osäkert på mig. ”Hur menar du?”, frågade de.

Där blev jag ställd. Hur kunde mitt uttalande missförstås? Skojade de med mig?

De tog en stund innan jag fattade att vi levde på olika planeter. På min planet, som möjligen inte finns i den fysiska verkligheten, eller kanske förintades kring sekelskiftet eller ännu tidigare, är det lärarnas eget fel om de slarvar med fortbildningen.

På pedagogernas planet regerar däremot det terapeutiska tänkandet. Enligt detta tänkande är ansvaret alltid någon annans. Hela föreställningen om att läraren själv har ansvaret för sin fortbildning är ogiltig på pedagogernas planet. Om man försöker formulera den i deras Word-program sker automatisk rättelse till ”Ansvaret för lärarens fortbildning tillkommer” och så hoppar det upp en combobox där det hjälpsamma programmet föreslår följande ord: arbetsgivaren, facket, kommunen, samhället, Skolverket och utbildningsministern.

På min planet var det inte bara lärare som hade ansvar för sin egen förkovran, utan snart sagt envar. Det förekom att unga män och kvinnor, som inte hade råd att studera, utan tvingades söka förvärvsarbete för att klara livhanken, likafullt använde sin fritid till att vid kökslampans sken på egen hand med hjälp av korrespondensinstitut studera sig exempelvis till ingenjörsexamen.

Svenska universitet och högskolor tycks ha förflyttats från min planet till pedagogernas. För ett par år sedan skrev jag en bok om universitetsväsendet. Medan jag skrev den fick jag inblickar. Även inom de högre lärosätena gäller terapeuternas princip, nämligen att ansvaret flyttas till högre nivå. Det är således inte studenterna som har ansvaret för sina studieresultat, utan deras lärare.

Jag vet inte hur många universitetslärare som berättade samma historia för mig. Studenter måste godkännas även om de inte kan något, för annars blir läraren tagen i örat av dekanus. Lärosätena får nämligen betalt efter antalet godkända studenter och dekanus har till uppgift att säkerställa att lärarna beter sig så att det klirrar i universitetets kassa. Ansvaret för studieresultaten flyttas med obönhörlig logik från studenterna till deras lärare.

Om man frågar landets skollärare berättar de motsvarande historia med en mun. Skolbarnens föräldrar anser inte längre att ansvaret för barnen är deras och i någon mån barnens eget, utan lärarens (eller kanske skolans eller kommunens).

Den här observationen att ansvaret alltid är någon annans, framför allt någon annans på högre nivå, är förstås inte ny. Många har påtalat samma sak. Någon har kallat företeelsen för Nånannanismen.

Jag har tre synpunkter på Nånannanismen eller terapeuternas princip.

Den första är att det är fullt begripligt att folk ansluter sig till den om det öppnas möjligheter. Vem blir inte glad över att kunna lämna ett ofta jobbigt ansvar till någon annan?

Den andra synpunkten är att jag tror att Nånannanismen finns inbyggd i välfärdsstatens konstruktion och världsbild. Minns regeringsformens självsäkra ord:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Snacka om att Nånannan tar ansvar!

Den tredje synpunkten är att jag tror detta tänkande är skadligt eftersom det uppmuntrar till infantilisering och vikande ansvarstagande.