Mohamed Omar

Nu har det gått sex år sedan den jihadistiska självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010. Under dessa år har jihadismen bara växt i styrka. År 2016 skedde betydligt fler jihadistiska attacker i Europa än 2010.

Vad hände det året? Den 2 januari försökte en jihadist mörda den danske tecknaren Kurt Westgaard med en yxa. Westgaard kom undan med blotta förskräckelsen och polisen sköt ner jihadisten, en somalier som sympatiserade med terrorgruppen Al-Shabaab.

Den 10 september greps en 24-årig tjetjensk man i Köpenhamn efter att han detonerat en bomb på en toalett på Hotell Jorgensen i centrala Köpenhamn. Bland hans tillhörigheter hittades en karta med en ring ritad runt adressen till Jyllands-Postens redaktion utanför Århus. Tidningen hatas av fundamentalistiska muslimer eftersom den publicerat karikatyrer av Muhammed.

Samma månad, i september 2010, medgav en 37-årig norsk man med irakisk bakgrund i förhör med den norska säkerhetspolisen att han planerat ett sprängdåd mot Jyllands-Posten.

Jihadisten som genomförde självmordsattacken i Stockholm, Taimour Abdulwahab, gjorde det bland annat för att hämnas på ”svenskarna” för Lars Vilks Muhammedteckningar. Tio minuter före attacken skickades ett e-postmeddelande till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Säpo. Meddelandet innehöll ljudfiler på både svenska och arabiska. I ljudfilerna prisar Taimour profeten Muhammed och utfärdar följande varning:

Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.

Han riktar sedan en uppmaning till sina trosfränder att fortsätta döda européer:

Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.

Den islamiska stat som Taimour menar finns i Europa och i Sverige är terrorgruppen Islamiska staten i Irak, föregångaren till Islamiska staten (IS). Det var innan man utropat kalifatet. Det spelar inte så stor roll vilken organisation Taimour tillhörde. Det är inte Al-Qaida, Al-Shabaab eller Islamiska staten som inspirerar jihadister, det är läran om jihad. Och det är en lära som finns i islams texter, i Koranen och Muhammeds undervisning, och som predikas i moskéer.

När jag hörde nyheten om attacken befann jag mig på julmarknaden i Hågaby i Uppsala. Ja, jag var fortfarande muslim men jag hade sedan ett tag tillbaka börjat längta efter mitt gamla liv. Julen fick mig alltid att minnas barndomen och den jag var innan jag blev muslim. Julens psalmer, som Viktor Rydbergs ”Gläns över sjö och strand”, kunde röra mig till tårar. Tanken på de tre kungarna som knäföll inför det lilla gudabarnet i krubban.

I julfirandet fanns det jag saknade i islam och i moskéerna. Där fanns skönheten och magin. I moskén satt män för sig och kvinnor för sig. Bönen var stel och tom. Det fanns inte som i kyrkan musik och sång, levande ljus, statyer och bilder. Och jag saknade det svenska språket!

När jag var muslim fick jag i Uppsalamoskén lära mig att det var absolut förbjudet att fira jul och att önska någon god jul. Det var ju en fest som representerade den största hädelsen av alla: att Gud föddes som ett litet människobarn. Kärnan i det kristna budskapet, att Gud blev människa, är också det som gör kristendomen så frånstötande för Muhammeds trogna.

Nästa dag, det var söndag, gick jag till Uppsalamoskén för att höra hur man tänkte om jihadattacken i Stockholm. De jag pratade med var inte upprörda eller sorgsna, även om de tyckte att det var någonting dåligt som hänt. Men det var en helt vanlig dag i moskén. Några tyckte att attacken var en naturlig reaktion på Vilks Muhammedteckningar. Gör man sådana teckningar får man räkna med konsekvenser, resonerade de. När jag insisterade på att vad Taimour hade gjort var ren ondska sa de ”Säg inte så om honom. Han är muslim. Han är en bror.” Jag kände mig som en främling bland folket i moskén, det var tydligt att de inte delade mina upprörda känslor. De kände samhörighet med Taimour, och även förståelse, medan jag kände total kyla inför Taimour och samhörighet med mitt icke-islamiska samhälle. Det var OSS han attackerat. Han var inte min bror.

Men vilka reaktioner kan man förvänta sig i en moské som tillåter en imam som Abo Raad att predika och hålla i studiecirklar? Gävleimamen Abo Raad, som har hyllat Islamiska staten och uppmanat sina trosfränder att samla in pengar till dem, är välkommen i Uppsalamoskén. Han är välkommen som lärare och ledare. Han är omtyckt och respekterad av ungdomarna. Abo Raad var tidigare ansvarig för en hemsida som skulle sprida kunskap om islam: muslim.se. Där kunde man läsa att det var förbjudet för en muslim att fira jul och att den muslim som sjunger med i sången ”Nu tändas tusen juleljus” blir ”kafir” eller ”otrogen”. Taimours självmordsattack var riktad mot Stockholms julhandlare. Hade han lyckats hade 30 eller 40 människor kunnat dö i explosionen, visar en undersökning av amerikanska FBI.

Taimour var svensk medborgare sedan 1992 och hade växt upp här och talade svenska. Men han hatade det svenska samhället och den svenska kulturen. Taimour kände sig alltså inte som svensk och tyckte inte om Sverige. På en islamisk detingsajt hade han angivit att han hoppades flytta till ett arabland. Detta fast Sverige tagit emot honom och gett honom utbildning och ett gott liv. I sitt ”testamente” uppmanar han andra muslimer att döda svenskar, även barn.

Mer än tre hundra svenska muslimer har rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistiska terrorgrupper. Mörkertalet kan vara stort. Flera av dessa har återvänt. Vi talar alltså om hundratals taimourer, personer med Taimours mentalitet och värderingar, som finns i vårt land. Och de finns inte i ett tomrum utan i en miljö som större eller mindre grad delar deras värderingar. De är som Taimour svenskar på pappret men hatar Sverige. Det är en farlig situation.

Jag tror inte att de flesta av oss förstår hur mycket kristendomen har betytt för svensk kultur. Jag förstår mer nu än jag gjorde tidigare eftersom jag var muslim i många år. När jag var muslim lärde jag mig att se svensk kultur utifrån. Vi har till exempel inte den typ av hederskänsla som finns bland muslimer, den som säger att man måste besvara en kränkning för att återfå sin förlorade heder. Vi tycker att det är större att vara behärskad och fördragsam. I svensk kultur är det den som tappar fattningen och kräver hämnd som förlorar sitt anseende.

Denna typ av hederskänsla används av imamer för att piska upp vrede mot de som inte visar Muhammed tillbörlig respekt. Jag minns hur imamen i Uppsalamoskén predikade en fredag 2007 efter att Upsala Nya Tidning publicerat Vilks rondellhundsteckning. Han sa ungefär så här: ”Vad skulle ni göra om någon förolämpade er far? Skulle ni inte reagera? Skulle ni inte ta hämnd? Profeten Muhammed är större än din far. Du kan inte sitta still och göra ingenting medan de otrogna förolämpar honom!” Det imamen förordade var sedan att bojkotta UNT och att demonstrera, men känslorna han satte i rörelse var starka och många i församlingen krävde något mer drastiskt. I ett land med muslimsk majoritet hade Vilks med stor sannolikhet antingen avrättats av staten eller lynchats av folket. Profeten Muhammed krävde att de som häcklade honom skulle dödas.

Det är ganska uppenbart att Sverige inte hade varit Sverige utan kristendomen. Tänk om en Ahmed hade kommit hit och missionerat istället för Sankt Ansgar? Ja, tänk om svenskarna hade omvänts till islam istället för kristendomen? Istället för en kyrka i varje by hade där stått en moské. Vi hade varit en helt annan nation. Den svenska kulturen som vi känner den hade inte existerat. Det hade inte funnits något kors i vår flagga.

C. S. Lewis, författare till berättelserna om Narnia, var också en hängiven kristen. På ett ställe skriver han om Jesus unika personlighet. ”Om det finns något överhuvudtaget som är gemensamt för alla troende, och till och med för många icke-troende, så är det känslan av att i evangelierna ha mött en personlighet.”

Det är denna personlighet som gett en särskild doft, en särskild lyster, åt den västerländska och den svenska kulturen. När Jesus lät sig förnedras och spikas upp på ett kors, lät Muhammed tortera och halshugga sina fiender och utbreda sin religion med svärdets makt. Denna skillnad har varit känd av både kristna och muslimer genom hela islams historia. Det är först i modern tid man i väst har börjat tala om islam som ”fredens religion”.

I artikeln ”Det finns ingen motsvarighet till Kristus i andra religioner”, skriver C. S. Lewis: ”Om du gått till Muhammed och frågat: ’Är du Allah?’ skulle han först ha rivit sönder sina kläder och sen huggit av dig huvudet.” Därför att detta är den största hädelsen av alla, att Gud skulle bli en människa. Och detta är samtidigt det stora undret, den stora glädjen, för de kristna. Och det har varit kärnan i det svenska julfirandet i tusen år, alltsedan Olof Skötkonung tog dopet.