Patrik Engellau

Bäste Sherlock,

Jag blev lite besviken över Ditt resonemang i min krönika om no go-zoner igår. Dina bedömningar av polisens och politikernas inställning till eventuella idéer om att rättsstaten skulle återvinna dessas förlorade territorier och återföra dem till svensk lagskipning var visserligen övertygande, men Ditt nonchalanta sätt att avfärda Dr Watsons bekymrade – och befogade! – undran över framtidsutsikterna ingav mig olust. Att avfärda frågan med ett skämt om att svenskarna skulle vara som en sorts utdöda fåglar!

Å andra sidan fick du mig att tänka lite själv. Låt mig dela mina ofärdiga spekulationer med Dig. Akta inte för rov att besvara mina rader om Du vill korrigera, utveckla eller instämma i mina tankegångar. Tyvärr har jag inget särskilt upplyftande att komma med.

En möjlighet, som jag inte tror så mycket på, är att låta kriminaliteten och gängväldet i no go-zonerna fortsätta utan åtgärd från de svenska myndigheternas sida. Jag tror inte att det kommer att gå att hålla zonerna isolerade som ett slags fristyrande, islamistiska bantustans. Det vore alldeles för lätt för jihadistiska terrorister att utropa dem till kalifat och välkomna alla IS-krigare som framöver sannolikt kommer att lämna Mellanösterns krigsskådeplatser. De kan också formellt inrätta sharia och betjäna åsiktsfränder på kringliggande svensk mark med ty åtföljande territoriell expansion.

En annan lösning, som kanske skulle fungera, är att formellt avskilja zonerna från Sverige, stänga socialbyrån och avsluta all social service. Jag kan inte bedöma hur stor andel av invånarna som i så fall skulle söka asyl i det kringliggande Sverige. Ju färre som bodde kvar, desto enklare skulle situationen troligen vara att hantera. Kanske skulle det bli både psykologiskt och militärt lättare att återta sådana delvis övergivna zoner eftersom det är mindre sannolikt att några ”oskyldiga” återstår.

När det gäller utsikterna för reguljära polisaktioner av den typ Du diskuterade, Sherlock, är jag överens med dig. Det går inte att få demokratiskt stöd för vad som i själva verket är ett inbördeskrig. Ingen regering skulle få total nationell uppslutning kring en sådan idé. Det räcker med att en liten del, kanske en femtedel, av befolkningen, särskilt om aktivister i myndigheter och media tillhör den femtedelen, med kraft ska motsätta sig ett sådant regeringsinitiativ för att planerna ska gå i stöpet. Beslutsfattarna vågar helt enkelt inte.

De enda likartade situationerna jag haft tillfälle att följa var militärkupperna i Brasilien och Chile där den reguljära ordningsmakten – polisen – av militären inte förväntades klara av kampen mot en välorganiserad brottslighet med socialistiska förtecken och där situationen, särskilt i Chile, ställdes på sin spets av ett pågående ekonomiskt sammanbrott. Brottsligheten hade där förstås ännu inte lyckats ta över nationellt territorium.

Men Sverige har inte ett gäng barska militärer i solglasögon som ogillar att förlora sitt yttersta våldsmonopol över landets yta och inte drar sig för att stänga tidningar och tv-kanaler som insisterar på att publicera känsliga bilder. Så den möjligheten kan vi bortse från.

Sherlock, hjälp mig att tänka rätt. Rätt betyder inte i det här fallet att tänka snälla dronttankar, utan att balanserat bedöma sannolikheter, även för obehagliga händelser, och att föreslå för den vanlige svenske medelklassaren hur han kan tänka.

Min hjärna kan inte komma fram till något annat än en räcka framtidsmöjligheter som alla innehåller två beståndsdelar i olika proportioner.

Den ena beståndsdelen är att Sverige, hur underligt det än kan verka, visar sig kunna leva med förlorade territorier och att deras tillväxt blir obetydlig. En cancer som inte metastaserar och växer så långsamt att det går att leva med.

Den andra beståndsdelen är att det uppstår en spontan våldsapparat i det civila samhället som består av medborgargarden, grannskapskommittéer, Soldiers of Odin, båtklubbsbevakare, Nordiska motståndsrörelsen. I valet mellan trygghet och liberala värderingar väljer desto fler trygghet ju mer hotad tryggheten känns.

Dessa två beståndsdelar hänger ihop på så vis att den andra är en funktion av den första. Ju mindre av den första, alltså ju mindre Sverige kan leva med no go-zonerna, desto mer av den andra. Den möjliga privatfascismen uppstår inte för att svenskarna skulle ha några mussolinigener, utan för att den etablerade staten, som svenskarna vant sig att lita på, gradvis tappar förmågan att uppfylla sina skyldigheter gentemot medborgare och skattebetalare. Sherlock, hur kan man få svenska politiker att förstå att de banar vägen för privatfascismen genom att inte värna om lag och ordning och statens våldsmonopol?

Vänliga hälsningar

Patrik