Patrik Engellau

Jag har länge ogillat att använda höger/vänster-skalan för att indela de politiska åsikterna, men jag har aldrig egentligen vetat varför. Men nu vet jag.

Jag kom nämligen att tänka på en tunn och oansenlig liten skrift som publicerades för ett kvartssekel sedan och väl är bortglömd numera trots att den borde ha renderat författarna nobelpriset i ekonomi. Den heter Marknad och moral och är skriven av Anders Johnson och Anders Röttorp.

Andersarna ritar helt enkelt en ny karta över samhället. Samhället består av tre sfärer som vardera har sina olika drivkrafter och värderingar, nämligen – mina benämningar avviker lite från Andersarnas – Civilsamhället, Näringslivet och Staten/Offentliga sektorn.

Andersarnas poäng är att värderingarna är och måste vara olika sfärerna emellan. Till exempel är det fullt naturligt, till och med rekommendabelt, att man i Civilsamhället, där familjen är kärnan, gynnar sina nära och kära. Men om ett sådant beteende uppträder i Staten är det synnerligen skadligt och kallas korruption.

Jag tänkte emellertid använda Andersarnas samhällsmodell till att tolka historien och beskriva varför PK-ismen inte bör betraktas som vänster.

Sedan det sena 1800-talets socialister började definiera sig som vänster har begreppen socialist och vänster varit i stort sett identiska och likaså begreppen borgerlig och höger. Skärningen vänster/höger har sammanfallit med skärningen socialister/borgerliga.

Vänsterns stora projekt – som visserligen presenterades i olika grader av radikalism – har alltid varit att ta kontrollen över en av sfärerna, nämligen Staten, för att med Statens makt behärska en annan sfär, nämligen Näringslivet. Behärska kan betyda att helt eller delvis förstatliga, införa planekonomi, beskatta eller på andra sätt styra och underkuva. Näringslivet, kapitalisterna, de rika, borgarna var nämligen vänsterns/socialisternas huvudfiende och hela vänsterprojektet handlade om att nypa till huvudfienden så att en ny och lyckligare värld skulle kunna uppstå.

Sådär höll det på från rösträttens införande fram till för fyra decennier sedan eller däromkring. Då började den gamla vänstern tyna bort, vilket troligen berodde på att hela dess drömprojekt – socialism och planekonomi och sådant – så uppenbart misslyckats i östländerna med Sovjetunionen i spetsen. Berlinmurens fall blev dödsstöten för den gamla vänstern. Vänstern var därmed intellektuellt kaputt. Den hade ingen ideologi.

Men under tiden hade Staten i socialistisk anda blivit allt mäktigare. Ett politikervälde hade etablerats som genom skatter tillgodogjorde sig mer än halva BNP. När luften gick ur det gamla socialiseringsprojektet, alltså viljan att behärska Näringslivet, började denna maktapparat – Staten – nervöst att söka efter en ny affärsidé.

Och en sådan ny affärsidé upptäcktes snart. I stället för att ge sig på marknadsekonomin och näringslivet, vilket var utsiktslöst efter 1989, kastade politikerväldet blickarna på Civilsamhället och den medelklass av skattebetalare i små familjer som utgjorde samhällets ryggrad och styrka.

Detta medförde med nödvändighet ideologisk förnyelse. Den gamla vänsterideologin med sina föreställningar om socialismens fördelar hade kastats på idéhistoriens skräphög. I stället kom PK-ismen, som har udden riktad inte mot Näringslivet, utan mot Civilsamhället. PK-ismens grundkoncept och mål är att på alla tänkbara sätt undergräva Civilsamhällets styrka och självständighet. En höjdpunkt för Staten etablerades när den nästan lyckades inpränta föreställningen att den själv representerade Godheten och att Sverige var en Humanitär Stormakt.

Hur kampen mot Civilsamhället går till är numera så uppenbart att det knappt behöver förklaras. Offentliganställda tar gradvis över familjens funktioner. Bidragssystemet gör individerna beroende av Staten i stället för sina nära och kära och det övriga Civilsamhället. (Jag säger inte att många inte givit sitt livliga bifall till den här processen.) PK-ismen undergräver medelklassens självsäkerhet genom att predika idéer om till exempel könstillhörighet som är så främmande för medelklassens världsuppfattning att den tar sig för pannan, kippar efter andan och tappar målföret. Det är en sorts hybridkrigföring med desinformation och hittepå-idéer som främsta vapen.

I medelklassen finns både ”höger-” och ”vänsterfolk”. För hundra år sedan hade både arbetarklass och borgarklass precis samma uppfattningar om hur många kön det fanns och om huruvida skolelever skulle lyda läraren. Sådana värderingar har medelklassen fortfarande även om den till helt nyligen inte vågade erkänna det av rädsla för att bli stämplade som fascister eller brunråttor av PK-sektens anhängare.

Medelklassens motståndare är politikerväldet och det vidhängande välfärdsindustriella komplexet vars intressen artikuleras och försvaras av PK-idéerna. Om ”högersinnade” personer börjar skylla Sveriges problem på ”vänstersinnade” personer så skapar de en helt kontraproduktiv klyfta tvärs igenom medelklassen. I den här kampen är det bättre att medelklassen står enad än att den gynnar huvudfienden genom inbördes strider.