Patrik Engellau

Jag for till Åre över Lucia. Skidåkningsmässigt var det värdelöst, men det var intressant i alla fall på grund av en upplevelse. I backen träffade jag en gammal skidkompis, en pensionerad läkare med ett framgångsrikt förflutet. Jag lyste upp men han stirrade misslynt på mig och väste genom sammanpressade läppar att han strukit mig från sin lista av vänner eftersom jag är rasist.

Jag blev alldeles häpen och sa vadå, Janne, hur menar du? Förklara är du snäll. Han väste att det var ingen idé, jag var rasist i alla fall. Sedan spottade han order rasist mot mig och tog av nedåt backen.

För ett år sedan hade jag kanske tagit illa vid mig. PK-sektens förbannelserop mot oss otrogna är ju just rasist, nazist, fascist och brunråtta. Men min invändning mot fri invandring, vilket jag tror är vad han hade hängt upp sig på, är inte att jag föreställer mig att migranterna skulle tlllhöra någon olämplig ras – eftersom det bara finns en enda människoras enligt vad jag fått lära mig – utan att jag befarar att jag och andra skattebetalare kommer att åka på en väldig och oväntad försörjningsbörda (plus lite annat, kulturellt betingat, tjafs).

Så om skidåkarjanne i stället hade anklagat mig för att vara en snåljåp och girigbuk så hade han fått en fin tavelträff. Men det hade han kanske inte heller velat prata om.

Frågan hur mycket man ska hjälpa andra, okända människor är svår på allvar. Räcker det med en viss summa om året, ska det vara inkomstrelaterat eller ska man hiva iväg allt man har eller finns det kanske något annat förhållningsätt?

Jag har flera gånger försökt locka mina medmänniskor till förhoppningsvis klargörande moralfilosofiska diskussioner, till exempel här och här. Inte ens när jag skrev ett öppet till Svenska kyrkan, som jag håller under armarna med 7 000 kronor om året utan att överhuvudtaget besvära, fick jag ett svar.

Jag har kommit på fyra väsensskilda, men som jag tycker hållbara synsätt eller observationer (och jag snor nu lite ur redan publicerade texter). Den första är att individens moraliska skyldigheter gentemot sin nästa gäller på individnivå, inte kollektivt. Ett eventuellt moraliskt imperativ kan inte uppfyllas på annat sätt än att individen frivilligt skänker av sina egna, beskattade pengar. Det som tvångsmässigt pressas ur honom av staten räknas inte. Att betala skatt är ingen moralisk handling, utan ett tvång som aldrig kan räknas en människa tillgodo inför Sankte Pär. (Nästa fråga är med vilken rätt staten tvingar pengar folk betala för saker som inte har med skattebetalarkollektivet eller med deras landsmän att göra. Att staten hemskt gärna vill göra detta är knappast något filosofiskt bärande motiv. Men det är ett annat spörsmål.)

Min andra observation gäller hur Jesus ställer sig. Det vet jag efter idoga studier. Han menar att jag ska älska min nästa, till exempel var och en av de miljontals människor som lider nöd, som mig själv. Det finns ingen gräns för hur mycket jag gör för att rädda mig själv och följaktligen finns det ingen gräns för vad jag ska göra för dessa andra. Om jag ska följa Jesus försvinner allt jag har i ett enda nafs. (Mycket riktigt sa han att den som är rik har samma chans att ta sig till himmelriket som en kamel att tränga sig igenom ett nålsöga.)

Nu vet jag att kyrkan genom tiderna har haft svårt att förkunna ett så kärvt budskap och därför letat sig fram till andra tolkningar, men detta är faktiskt Jesu förkunnelse. Evangelierna är kristallklara, det är bara att läsa innantill.

Mitt tredje observation gäller hur islam besvarar frågan hur mycket människan är skyldig sin nästa. Islams tredje pelare, den obligatoriska allmosan – zakat – är inrättad till förmån för behövande. Den är så listigt utformad att givaren, så snart han erlagt allmosan, som enligt vissa källor ska uppgå till 2,5 procent av givarens förmögenhet över ett visst fribelopp, blir rättfärdig och slipper bekymra sig mer: ”Tag då emot något av dem som offergåva [Muhammad]; så renar du dem [från synd] och hjälper dem att växa [i rättfärdighet]. Och be för dem – dina böner ger dem trygghet och tröst; Gud hör allt, vet allt”, sura 9 vers 103. (Notera citatet. Det är mottagaren som tilltalas. Om en tiggare eller en migrant tar emot en gåva av en välbärgad person så har mottagaren därmed renat givaren från synd och förmått de rike mannen att växa i rättfärdighet. Dessutom ska mottagaren be för givaren, inte sticka hans bil i brand.

Det fjärde synsättet på saken är det kulturellt nordiska. Dess konstruktion är helt annorlunda de övriga. Det bygger på en annorlunda människosyn, som inte är att det självklart finns fattiga och rika och att de rika ska hjälpa de fattiga, utan att de ekonomiska klyftorna inte alls är naturgivna och därför inte bör permanentas med allmosor, utan att den fattige ska ta sig ur sin belägenhet med eget arbete. Kanske att lite hjälp till självhjälp kan vara praktiskt.

I protestantiska länder, framför allt där en sträng luthersk eller kalvinistisk moral fått genomslag, har man således utvecklat en helt annan lösning på fattigdomsproblemet, nämligen påtryckningar, inte på de rika att dela med sig, utan på de fattiga att rycka upp sig och skaffa sig en egen försörjning.

Stränghet på den punkten har varit en av Sveriges starka sidor genom tiderna. Det civila samhället har inte varit att leka med för den som fått för sig att slarva med den egna försörjningen. Samtidigt har det funnits en välutvecklad känsla av solidaritet med dem som haft erkända problem att klara sig. Omtanken om nästan har alltid funnits till hands.

Men att någon skulle gå så långt som till tiggeri eller till att på annat sätt i onödan ligga andra till last har det svenska samhället inte tolererat. För att komma tillrätta med dem som hamnade i utanförskap vid den stora sociala omställning som följde med den industriella revolutionen, instiftades lösdriverilagen, som gällde mellan 1885 och 1965. Den som ”underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig” dömdes till tvångsarbete, vilket ibland betydde att vara tvångssoldat, i upp till tre år.

Det här tål att tänka på. Någonstans mellan Jesu oändliga generositet och tvångsarbetet borde vi med gott samvete kunna placera oss. Med all respekt för Jesus tycker lutheranen i mig att det finns anledning att fästa avseende vid den gamla svenska arbetslinjen.

Varför pratar vi inte om sådant här? Det beror, tror jag, på att PK-sekten inte har lust. Liksom min förre skidåkarkompis Janne jobbar den inte med moraliska och filosofiska argument och överväganden, utan med tillmälen och glåpord. Det har ju funkat för dem hittills eftersom deras motståndare skrumpnat när de hållits för brunråttor.

Men vi får väl spotta upp oss. Det är bara vi som kan åstadkomma någon förändring. PK-sekten har all anledning att gilla läget och därför inget motiv att genomföra en intellektuell uppryckning.