Mohamed Omar

I den nya boken Våld och islam samtalar den syriske poeten Adonis med psykoanalytikern Houria Abdelouahed. Adonis var en av få intellektuella som redan i ett tidigt skede, när det ännu rådde glädjeyra på västerländska nyhetsredaktioner, såg med nyktra ögon på den så kallade ”arabiska våren”. Denna vår, en serie uppror i ett fåtal arabiska länder, drevs på av fundamentalistiska, islamiska krafter och resultatet blev, med Adonis ord, ”en fullkomlig katastrof”. Han undrade vad det var för en demokratirörelse som kom tågande från moskéerna och skanderade religiösa slagord.

Vi i väst var naiva och ville inte lyssna till skeptiska röster, vi vill se det goda folket störta den onde härskaren. Det dröjde väldigt länge innan våra västerländska medier började inse att de väpnade grupperna i Syrien inte var sekulära och liberala demokrater. De största grupperna, som Nusra och Islamiska staten, var till och med brutalare än regimen, och betydligt farligare, eftersom de förenar sin brutalitet med religiös fanatism och eftersom de är en del av en global, jihadistisk rörelse.

I väst ville man tro att arabvärlden reste sig för att kasta av sig förtrycket. Därför glömde man bort alla undersökningar som visade att araberna inte delar västerlänningars värderingar. En betydande andel av den arabiska befolkningen tror på och respekterar sharia, islams lagar. En majoritet av egyptierna anser till exempel att den som lämnar islam bör straffas med döden. Sekulära, liberala och demokratiska araber är individer, inte rörelser. De kan inte samla tusentals människor på gatorna och inte heller bilda miliser för att utkämpa väpnade uppror.

Adonis heter egentligen Ali Ahmad Said och föddes i den syriska staden Latakia vid Medelhavets östra strand år 1930. Den syriska katastrofen berör honom personligen. Han gillar inte Assad, men begriper att den brutala diktaturen för närvarande tjänar som en mur mot jihadismen, en ideologi och en rörelse som är global och därför hotar även oss. Jihadismen finns i Aleppo såväl som i Rosengård i Malmö.

Både Adonis och Houria lever i exil i Paris, hade de levt i något islamiskt land hade de inte kunnat ge ut en bok som denna. Där finns lagar mot hädelse, ja, men inte bara det, den som uttrycker sig kritiskt om islam riskerar också att utsättas för folkets vrede och dom. I många fall är de muslimska folken mer religiöst hängivna än regimerna, vilket den arabiska våren visade.

Adonis är väl inläst på islams historia och litteratur, och kan såväl Koranen som andra verk, och han menar att det vi kallar islamisk filosofi inte är islamiskt, varken Averroës, Avicenna eller Rawandi var i egentlig mening muslimer. Arabiska filosofer som Avicenna (980-1037) och Averroës (1126-1198), som uppskattas av västerlänningar, betraktas fortfarande generellt som kättare och rentav som icke-muslimer av islams lärde. Avicenna, som egentligen hette Ibn Sina, förnekade kroppens uppståndelse och Averroës, som egentligen hette Ibn Rushd, menade att världen var evig. Dessa tankar står helt i strid med profeten Muhammeds lära.

Filosoferna, menar Adonis, ”har använt islam som slöja eller som ett verktyg för att undkomma förföljelse och avrättning. Filosofin har inte sitt ursprung i korantexten.” Och det är helt riktigt, ingenstans i Koranen uppmanas man att tänka självständigt utan i stället att underkasta sig Guds bud och lagar. I väst hittar vi många intellektuella som vill ha det till att islam kan betyda vad som helst, men när muslimerna själva talar om islam menar de Muhammeds islam. Muhammed är läraren och auktoriteten. Tankar som står i strid med Muhammeds lära blir inte erkända som islamiska, även om de som förfäktar dem kallar sig muslimer. Det som predikas i världens moskéer är Muhammeds ord, inte Ibn Rushds filosofi.

Den era som ibland kallas ”islams storhetstid” gick under 1258 då de vildsinta mongolerna erövrade Bagdad, säte för det abbasidiska kalifatet. Men intellektuellt krossades den av Imam Muhammad al-Ghazali, känd i väst som Algazelus (1058-1111), en islamisk lärd som kastade ut det grekiska tänkandet och befäste den islamiska ortodoxin på Koranen och Muhammeds grund.

I sin bok Filosofernas sammanbrott visar al-Ghazali att filosofernas tankar strider mot Koranen och Muhammeds läror och därför bör förkastas. Han sätter upp ett av filosofernas påståenden och mot det sätter han koranverser och yttranden av Muhammed. Det är allt som behövs för att nedgöra filosoferna, att Koranen är sann och Muhammed talar sanning är självklarheter. Det behövs inget filosoferande, profeten Muhammed har kommit med allt människan behöver för sin frälsning. Filosofin är onödig, och faktiskt också farlig då den kan leda på villovägar.

Ingen läser filosoferna idag, konstaterar Adonis. Och det stämmer med min egen erfarenhet. Den som besöker en moské i hopp om att kunna få ett stimulerande samtal om Ibn Rushd kommer att bli besviken. Inte heller mystikerna bryr sig någon om. Mystiska poeter och tänkare som Jalal ud-Din Rumi (1207-1273) och Ibn Arabi (1165-1240) är mer älskade av icke-muslimer i väst än av muslimer. Bland perser hittar man i och för sig många som känner till Rumi och respekterar honom, men mullorna, de religiösa ledarna, har gjort om honom och klätt honom i en ortodox islamisk dräkt. Mullorna har gjort honom till mulla.

Ett centralt problem i islam, menar Adonis, är idén om att Muhammed kom med den fulländade uppenbarelsen och att inget mer behöver läggas till. Det är fortfarande så den vanlige muslimen du möter i moskén uppfattar sin religion. Det spelar ingen roll om du besöker en moské i Bagdad, Kairo eller Stockholm. Du kommer att få samma svar när du frågar, nämligen att Koranen är det slutgiltiga och fullkomliga budskapet till mänskligheten och att Muhammed är en fullkomlig människa som ska efterhärmas i alla tider, alltså även i vår tid.

Varför frodas terrorn inom islam? Det har sin förklaring, menar Adonis, i att islams texter både påbjuder och förhärligar våld. Och att Muhammed, den store förebilden och läraren, med svärdets makt tvingade folk att underkasta sig hans lagar. ”Koranen”, påpekar Adonis, ”är en oerhört våldsam text”. Han påminner om att av Koranens 3 000 verser handlar 518 om straff. De otrogna ska förtryckas eller dödas på jorden och efter döden stekas i helvetes eld. Terrorgruppen Islamiska staten (IS) har alltså inte infört något nytt i den islamiska traditionen utan försöker bara kopiera Muhammed och de tidiga muslimernas handlingar. Nu kan vi se på YouTube sådant som man tidigare bara kunde läsa om i biografier över Muhammed, som när han lät halshugga, stena, förslava och våldta de som kom under hans makt.

Varför berättar Adonis dessa saker? För att han avskyr muslimer? Nej, för att han ser att den islamiska fundamentalismen är en viktig anledning till islamvärldens efterblivenhet. Det är därför det är så sällsynt med filosofi, konst och vetenskap. Han är bekymrad över muslimernas situation och vill genom sin kritik bidra till en positiv utveckling. Att islamvärlden är svagare än västvärlden är alla överens om, både sekularister och islamister. En sekularist som Adonis tror att orsaken till svagheten är islamisk fundamentalism, medan islamisterna tror att svagheten beror på att man övergett islams lagar. De tror alltså att botemedlet är att dricka mer gift.

Adonis menar att vägen framåt för islamvärlden i allmänhet, arabvärlden i synnerhet, består i en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till en förändring av kulturen och mentaliteten och lägga grunden för demokrati. ”Det saknas en anda av nyfikenhet och nyskapande. Jag skulle säga att arabvärlden i dag saknar lust att ifrågasätta”, säger han.

Den arabiska våren vände sig mot presidenterna i sina palats, men inte mot imamerna i sina moskéer. Att störta en president samtidigt som man lämnar den religiösa makten intakt kommer bara att leda till ett nytt förtryck i religiös dräkt, som när Muslimska brödraskapet vann valet i Egypten. Det var många på Tahrir-torget i Kairo som häcklade Mubarak och hans regim, men ingen som vågade klä av religionen dess helighet och göra den till föremål för kritik och debatt. Den arabiska våren, säger Adonis, har ”visat sig vara våldsammare och blodtörstigare än arabvärldens samtliga diktaturer”.

Adonis och Houria talar också om kvinnans ställning i den islamiska traditionen. Hon nedvärderas och behandlas som ett föremål som kan köpas och säljas. Profeten Muhammed och hans krigare tog kvinnor som krigsbyte och i paradiset utlovades de 72 jungfrur som lön. Islamiska staten har återupplivat Muhammeds anda när de håller kvinnor i burar och säljer dem på auktion. ”Den yngsta är dyrast för att hon är oskuld”, kommenterar Adonis. ”Att stänga in kvinnor i burar, sälja dem och sätta ett pris på dem alltefter ålder och skönhet är ett återkommande tema i den arabiska kvinnans historia. Det är inget nytt.” Islamiska staten anordnar också tävlingar i koranläsning, den som läser bäst vinner en slavinna att förlusta sig med.

För att inspirera sina heliga krigare utlovade Muhammed sköna jungfrur, vin i stora pokaler och god mat i överflöd till de som dog för hans sak. Detta paradis är dock inget som lockar en intellektuell som Adonis. ”För att döma människan att dricka, äta och kopulera måtte Gud verkligen hata henne”, skriver han. Jag är benägen att hålla med, jag föredrar en tillvaro full med böcker och möten med otrogna filosofer och författare. Det är väl helvetet! I så fall är helvetet mitt paradis.

Adonis vänder sig till det förflutna för att återupprätta förlorarna. Där finns fröet till- och hoppet om en ny och mer kreativ arabisk kultur. Historien som den lärs ut idag i arabvärlden är maktens historia som förhärligar Muhammed och de efterföljande kaliferna och deras våld och erövringar. Han vill alltså skriva om historien, lyfta fram och göra om förlorarna till segrare. ”Den verkliga historien är de besegrades historia. Det är de bannlysta, fördömda och marginaliserade som har skapat vår litteratur, vår poesi, våra föreställningar och vår filosofi. Det är de som har gett vår kultur dess strålglans.”

Det ser ganska mörkt ut, men ett skäl till optimism är att Adonis spår att Islamiska staten blir islamismens sista suck. När IS har krossats är det möjligt att luften går ur hela rörelsen och att agitatorer, missionärer och rekryterare får svårare att vinna gehör för sin vision om en islamisk stat som ska ge muslimerna ära och makt i världen och ett paradis i livet efter detta. Han nämner också ett annat hoppfullt tecken, en än så länge liten ateistisk rörelse växer i arabvärlden. ”Glädjande nog”, säger Adonis, ”finns det en växande opinion i arabvärlden för rätten att vara ateist eller att inte bekänna sig till någon religion överhuvudtaget.”

I sin bok Reformera islam, som kom ut förra året, menar den före detta muslimen Ayaan Hirsi Ali att internet kan få stor betydelse för utvecklingen i islamvärlden. ”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den islamiska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet.”

I februari i år visade VICE News dokumentären ”Rescuing Ex-Muslims: Leaving Islam” som visade hur människor som lämnar islam utsätts för förföljelse, misshandel, tortyr, fängelse och till och med mord. Inte bara i islamvärlden utan även i väst. Vi fick möta Rana, en kvinna från Saudiarabien, som slutat tro på islam och blivit ateist. Hon valde att fly till Tyskland.

I en intervju för Deutsche Welle berättar Rana hur hon hölls under strikt hederskontroll, men att hon genom internet kunde upptäcka en ny värld, en värld av vetenskap och rationellt tänkande. Hon skapade ett konto på Twitter och började följa någon som kallade sig ”Arab Atheist”. Det ena ledde till det andra, hon blev en del av ett nätverk av arabiska fritänkare. Hon upptäckte sådant som evolutionsteorin, Big Bang, sekulär, västerländsk filosofi och moderna religionskritiska tänkare som Richard Dawkins.

Så islamvärlden står inte still, det händer saker. Tyvärr har västerländska ledare i många fall, i en välvillig men missriktad ambition att inte bidra till svartmålningen av islam, valt att förneka problemet istället för att ge stöd och uppmuntran åt de modiga kritiker som verkar för en mer upplyst, tolerant och demokratisk islamvärld, och därmed en bättre och säkrare värld.