Patrik Engellau

I början av 1990-talet genomförde Bildt-regeringen, under ledning av utbildningsminister Per Unckel, en universitetsreform. I reformen ingick att universiteten fick sina intäkter delvis bestämda av hur många studerande som fick godkänt på sina tentamina. Ju fler som godkändes, desto mer klirr i kassan för lärosätena.

En eftertänksam person skulle förmoda att denna ordning skulle medföra att lärosätena, som, kan man anta, vill ha pengar, skulle bli alltmer generösa med godkännandena.

För ett par år sedan skrev jag, tillsammans med andra personer, en bok om universiteten där vi påstod att just det befarade faktiskt hade inträffat, nämligen att undermåliga studentprestationer godkänns för att lärosätena vill ha pengarna.

När jag skrev boken, ty det var jag som höll i pennan, kunde jag inte förstå hur Per Unckel kunnat genomföra en så korkad universitetsreform. Han lade ju incitamenten för universiteten på ett sådant sätt att de fick anledning att gynna sig själva på bekostnad av nationens intressen av välutbildade studenter. Jag kände Per Unckel. Han var inget dumhuvud. Hur kunde han göra detta? Hur tänkte han?

Jag förstod inte detta förrän igår, när jag skrev en krönika om värderingar och incitament, där jag bland annat, efter inspiration av den brasilianske historiografen Darcy Ribeiro, pekade på hur värderingar och incitament kan gå på tvärs emot varandra och exempelvis förmå en befriad slav att, till egen nackdel, strunta i sina nya ekonomiska incitament och i stället leva kvar med sin slavmentalitet.

Jag tror att Per Unckel satt fast i samma tänkande, fast tvärtom. Han kunde inte föreställa sig – nu spekulerar jag, men hitta någon annan förklaring! – att svenska universitetsprofessorer och andra lärare vid högre lärosäten i vårt land så gravt skulle förråda sina värderingar att de för snöd vinnings skull skulle godkänna ovärdiga studenter. Vadå för värderingar? Jo, den akademiska professionella elitens grundmurade respekt för kunskap och sanning och hederligt vetenskapligt tänkande. Jag tror att Per Unckel föreställde sig att den professionella kårens värderingar var så starka och fasta att kåren inte skulle kunna låta sig korrumperas av ekonomiska incitament.

Jag kan förstå Per Unckel. Min morfar var kraftverksbyggare och överdirektör i Ångpanneföreningen och hans bror var chef för flygvapnet. Jag kände dem. De var svenska ämbetsmän som aldrig hade låtit sig korrumperas. Eller kanske? Om incitamenten hade blivit lite starkare? Nej, jag tror inte det. De hade betett som slaven som vägrade att ge efter för ekonomiska incitament. Ämbetsmannamoralens diktat var just att ämbetsmannen inte skulle reagera på privata ekonomiska incitament utan tvärtom vara besatt av en annan sorts ideal än lojaliteten mot egot, till exempel lojaliteten mot staten eller nationen.

Jag tror att svensk statsförvaltning fortfarande är rätt motståndskraftig mot personliga mutor. Men det finns egentligen inga spärrar mot den kollektiva korruption som de svenska universiteten, efter Per Unckels reform, ägnar sig åt.

Den stora frågan för mig är varför de brasilianska före detta slavarna efter slaveriets upphävande inte, som jag skrev igår, lät sig påverkas av de ekonomiska incitamenten medan den svenska universitetsprofessionen faktiskt låtit de ekonomiska incitamenten få genomslag. Jag kan inte komma fram till något annat än att det handlar om kulturella fenomen.

Slavkulturen var så distinkt, stark och sedan generationer förankrad i de före detta slavarnas medvetande att de inte uppfattade existensen av de nya levnadsmöjligheter som öppnat sig. Den svenska universitetsprofessionen må en gång ha haft en så stark, egen och distinkt kultur att den inte lät sig påverkas av penningen – så som Axel Oxenstierna en gång önskat och Per Unckel sannolikt trodde fortfarande var fallet –, men denna professionella etik visade sig vara så sliten att den, om den över huvud taget fanns, inte orkade hålla stånd mot de ekonomiska incitamenten.