Patrik Engellau

Under årens lopp har jag varit med om ett antal påstått katastrofala hot mot mänskligheten. Några av de värsta inträffade strax före min tid, till exempel digerdöden och trettioåriga kriget, men jag har likväl fått uppleva oron för skogsdöd, ozonhål, slutet på alla råvaror, peak oil, global uppvärmning och många till.

Men ingen annan global skräck har väl varit så permanent och till och med trovärdig som fruktan från överbefolkning. Jag tror denna undergångsfobi varit med mänskligheten från början eftersom världen återkommande faktiskt varit överbefolkad i bemärkelsen att det tidvis – och här och där ganska ofta – inte funnits mat till alla, utan åtskilliga gått under av svält och följder av undernäring.

Den engelske ekonomen Thomas Malthus, som bortsåg från eller inte kunde föreställa sig den kommande tekniska utvecklingen, förklarade i slutet av 1700-talet att överbefolkning med åtföljande svält och död var liksom inbyggt i den mänskliga existensen. Tillgången på mat kommer aldrig att kunna hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen, förkunnade han, eftersom människan förökar sig exponentiellt, medan matproduktionen i bästa fall bara ökar aritmetiskt.

Sådär har det fortsatt med återkommande larmrapporter även i modern tid, enbarnspolitik i Kina, böcker med titlar som ”Standing Room Only”, internationella biståndsfinansierade folkbegränsningsprogram i vartenda u-land. SIDA hade en Befolkningsbyrå som spred kondomer över världen, FN har en Befolkningsdivision som bland annat undersöker bruket av preventivmedel i världen. P-pillret uppfanns, inte i första hand för att världen efterfrågade en sexuell revolution, utan för att bekämpa överbefolkning, åtminstone inom familjen.

Så kommer ett litet land i norra Europa, som heter Sverige, med en ny förkunnelse: faran är inte överbefolkning, utan underbefolkning. Snart sagt varje dag får svenskarna höra av olika välfärdsmyndigheter som Arbetsförmedlingen och Migrationsverket att nationen har alldeles för lite folk och att dess räddning är invandring av folk från exempelvis MENA. Märkvärdigt, eller hur? Hur har det plötsligt efter tusentals år blivit tvärtom? Och just i Sverige?

Myndigheternas resonemang är ungefär så här. Ett gäng som arbetar ska försörja ett annat gäng som inte arbetar. Om den andel av befolkningen som inte arbetar ökar så blir bördan allt tyngre för dem som jobbar. Till slut riskerar de jobbande att knäckas under skattebördan (eller i varje fall bli rätt förbannade). I officiella sammanhang heter detta att befolkningspyramiden är ogynnsam eftersom, antyds det, det finns för många gamla som måste försörjas. Därför är det en bra idé att importera folk som man hoppas tänker arbeta.

Jag har två synpunkter på det där resonemanget. Båda synpunkterna går ut på att resonemanget är snurrigt.

Hur kommer det sig att andelen icke-arbetande blir fler? Jag kan finna tre skäl: att riksdagen har bestämt att vi ska ha en pensionsålder vid 65 år trots att folk numera blir långt äldre och dessutom håller sig friska rätt länge till; för det andra att riksdagen inrättat en massa bidrag som gör att även folk i arbetsför ålder kan välja att låta sig försörjas av de arbetande; för det tredje att ungdomar på något vis lyckas ordna sin försörjning så att de  kan skjuta upp sin debut på arbetsmarknaden, troligen oftast med hjälp av olika slags välfärdsersättningar.

Gör tankeexperimentet att välfärdssystemet inte fanns. Vad skulle friska pensionärer och bidragsförsörjda i arbetsför ålder och ungdomar som vill relaxa några år före arbetslivet då göra? Ett säkert svar har man förstås inte, men att många skulle börja jobba känns som en säker gissning. I så fall försvinner det problem som Arbetsförmedlingen vill lösa med immigration.

Därav kan vi dra slutsatsen att problemet inte är befolkningspyramiden, utan välfärdsstaten. Problemet är inte demografiskt, utan politiskt. Det som man hoppas rädda genom att importera folk är inte svenska folket utan välfärdsapparatens föreställningar om hur land ska styras. Man försöker lösa ett politiskt problem med demografiska metoder. Det kommer förstås inte att gå.

Min andra synpunkt på teorin om underbefolkningen är att den dömer oss till evig befolkningstillväxt. Om vi låtsas att arbetskraftsimportstrategin verkligen har framgång så kommer trots allt även den importerade arbetskraften så småningom att sälla sig till pensionärskollektivet varför det behövs ytterligare tillförsel av arbetskraft, kanske genom import, kanske genom att barnafödandet förmås öka. Befolkningstillväxten får aldrig sluta. En rullande snöboll.

Det talas numera en hel del om falska eller fabricerade nyheter som påstås grassera i sociala medier, typ att Hillary Clinton och en medarbetare till henne höll på med barnporr i ett antal pizzerior i Washington. Även Putin sprider falska nyheter. Till exempel ska hans propagandachef Kiseljov på TV ha sagt att svenskar har sex från nio års ålder och ”erektionsproblem bland barn redan från tolv års ålder”.

Är det överdrivet att inhysa teorin om underbefolkningen i samma kategori av påståenden? Kanske. Tankekonstruktionen är mer avancerad. Men intresset bakom är fullt lika tydligt. Propaganda slutar inte vara propaganda för att den är skickligt gjord.