Den svenska självbilden och hur den förändras

LB juli 16

Lennart Bengtsson

Att känna stolthet för sitt land är inte bara vanligt utan också viktigt för människors identitet. Detta gäller även för Sverige men i den svenska självbilden finns också en stark känsla av överhöghet och ett vidgat ansvarstagande som omfattar det globala samhället i sin helhet. Svensken reser ut i världen för att ställa saker till rätta, att se till att allt fungerar samt ta ansvar för global miljö och klimat och för jordens alla hjälplösa och drabbade. Det finns en liten Dag Hammarsköld i de flesta.

Sverige är väglett av de senaste vetenskapliga och och tekniska rönen kombinerat med en samhällssyn som söker förena Bergspredikans kristna kärlek med det bästa från den franska revolutionen. Inget land har klarat detta bättre än vi tycker många och därför måste Sverige ta ansvar för en värld som ännu inte vet sitt bästa.

Detta gäller inte minst migranter från tredje världen, samt de som betecknas som EU-migranter, vilka inte kan bedömas efter samma normer som vi, då de ännu inte anses tillräckligt socialt utvecklade för att ta ansvar för sitt eget handlande. Begår dessa kriminella handlingar som mord och våldtäkt inte minst bland de sina ses det på ett annat sätt. Den implicita nedlåtenhet som ligger i en sådan attityd ligger i det undermedvetna och erkänns inte. Den är nämligen inte rasism utan handling av det ädla slaget ungefär som bonden som månar om sina husdjur.

Vad är då orsaken till denna svenska attityd av suveränitet och moralisk överhöghet som på flera sätt påminner om det imperialistiska Storbritannien men numera endast återfinns hos den engelska överklassen?

Dels har den gamla historiska rötter. Sverige hade under främst 1600-talet ett framgångsrikt och fast organiserat imperium och även om detta så småningom förlorades skonades moderlandet. Sedan från senare hälften av 1800-talet byggde Sverige upp ett antal ytterst framgångsrika och kreativa företag som skapade grunden för en enorm ekonomisk tillväxt som pågick nästan under ett helt århundrade och upphörde först under 1960-talet. Detta, tillsammans men turen and undgå världskrigens härjningar, skapade utrymme för genomgripande samhällsförbättringar som ledde till stora ekonomiska och sociala framsteg för alla samhällsgrupper.

Det socialdemokratiska samhället fick gradvis närmast totalitära drag (Roland Huntford, the New Totalitarians, ISBN 0-8128-1408-8) men accepterades allmänt eftersom det levererade välstånd och fortlöpande framsteg. Även om formellt icke-socialdemokratiska partier fått regeringsansvar från tid till annan har inget väsentligt ändrats utan dessa partier har bara fortsatt en socialdemokratisk politik.

Den svenska modellen beundrades emellertid – sina totalitära drag till trots – inte minst bland progressiva kretsar i USA. Säkert bidrog allt detta till att ge svenskarna en känsla att vara ett slags utvalt folk där alla fick möjlighet att förverkliga sig. Inte heller kunde de flesta se något alternativ till den förda politiken och en konservativ politik av det slag som återfinns i de flesta OECD-länder har aldrig fått något utrymme i Sverige.

Genom avsaknad av en traditionell konservativ politik med större betoning på traditionella västerländska värderingar där familj och civilsamhälle spelar en central roll har en fortlöpande radikalisering mot ett post-modernt socialistiskt samhälle fått fria tyglar med en tendens till upplösande av nationella värden och nationell identitet.

Dagens problem har varit att denna evolution mestadels är emotionellt driven av allehanda aktivitetsgrupper och där en genomtänkt struktur helt saknats. Dagligen fattas beslut på regeringsnivå eller kommunal nivå som är motstridiga. Först fattas beslut att migranter som inte fått tillstånd att stanna ändå får göra så genom att empatin ställs över lagen. En fortsatt sådan utveckling kommer säkert att leda till kaos och samhällskollaps varför fortsatta tendenser till politiskt godtycke och radikalisering måste kraftfullt motarbetas.

Speciellt oroande är den märkbara försvagningen av såväl den yttre som inre ordningen. Polis och rättsväsende fungerar ytterst bristfälligt och både militärt försvar och civilförsvar är uppenbarligen helt otillräckliga. Det enda som man med passion är villig att försvara är det anteciperade globala hotet mot klimat och miljö. Där föreligger inga som helst begränsningar.

Dagens svenska självbild har därför börjat likna ett luftslott eller sagoslott (ett ”cloud-cuckoo land”) med fantastiska sociala ambitioner men där samtidigt den substans och det fundament som behövs för att kunna genomföra sådana ambitioner håller på att upplösas i intet.

Det är därför nödvändigt att samhället börjar vakna upp till verkligheten även om den kanske är mer grådaskig än de rosiga visionerna.