Patrik Engellau

Under natten formerar sig intressena inför morgondagens strid. Man vet inte säkert vilka som kommer att ställa sig på vardera sidan när morgondimman lyfter. Man vet bara vilka som utgör kärntrupperna på ömse håll.

Man vet inte heller riktigt säkert om kriget börjar just i morgon. Krig beror på djupgående motsättningar, men de utlösande orsakerna kan vara obetydligheter som tänder de sedan länge förberedda stubinerna.

En sådan obetydlighet med osäker utgång är frågan huruvida socialtjänsten i kommunerna ska lämna information om folk som olagligt befinner sig i riket, så kallade papperslösa, så att polisen kan utvisa dem.

Ilan Sadé skrev en uppmärksammad artikel i ärendet nyligen. Han skrev att Utlänningslagen i 17 kap 1 § uttryckligen föreskriver ”att socialtjänsten ska lämna ut uppgifter till polisen om en utlännings personliga förhållanden inför en avvisning”. Sedan säger han att socialtjänsten, som inte vill ange de papperslösa för polisen, kan komma med hur många invändningar som helst med stöd av Socialtjänstlagen och Barnkonventionen men att juridiska principer talar för att socialtjänsten i så fall har fel.

Den 14 december skriver 18 lärare i socialt arbete vid Mittuniversitetet med hänvisning till andra lagparagrafer att det ”är problematiskt om socialtjänsten i praktiken måste fungera som angivare och bidra till att människor i en utsatt situation inte vågar ta kontakt”.

Även om båda sidor låtsas att detta är en juridisk strid så handlar det i verkligheten inte om lagparagrafer. Det handlar om människor med olika intressen. På ena sidan står det välfärdsindustriella komplexet, i det här fallet representanter för socialtjänsten som vill ”protestera när vår yrkesroll förändras på ett sätt som står långt ifrån de grundvärderingar som bör genomsyra arbetet”. På den andra står folk (och detta säger jag utan att tala för Ilan Sadé och det politiska parti han representerar) som inte gillar att utlänningar illegalt befinner sig i Sverige och dessutom, på ett eller annat sätt, till stor del på svenskarnas bekostnad.

Jag vet inte om denna än så länge rätt hanterliga fråga kommer att utlösa den stora politiska strid som gror i bakgrunden. Men förr eller senare måste staten ta itu med frågan om de människor som illegalt befinner sig i landet. Ska de bo kvar och existera som ett slags oregistrerad och fattig underklass utanför välfärdsstaten eller ska de utvisas? Hittills har staten löst problemet genom att inte ta ställning (vilket i och för sig är att ta ställning).

Jag vet inte hur länge staten, representerad av de dominerande politiska partierna, kan fortsätta att ställa sig på socialtjänstens och det välfärdsindustriella komplexet sida. Där står den nu. Under tiden bestämmer sig andra intressen i Sverige på vilken sida de ska stå när dagen gryr och dimman lättar.