Patrik Engellau

Sedan Trump-valet verkar media ha hamnat i ett chocktillstånd. Det finns ingen gräns för hur mycket vedervilja som riktas mot den presidentvalde och hans väljare.

Storyn är ungefär att amerikanen i gemen är okunnig, bigott och dum i huvudet samt troligtvis förförd av råttfångaren Donald Trump, en ond och oborstad lögnare. TV-journalisterna förfasar sig som stiftsjungfrur inför ett bondeuppror. I Aktuellt nyligen (ungefär 26 minuter in i programmet) kunde man höra två eleganta och välsminkade unga damer – programledaren och Washingtonkorrespondenten – uttrycka sin bestörtning över det amerikanska folkets brist på hyfs, bildning och respekt för media av Aktuellts typ. Det handlade om att en eller annan amerikan ibland tror på påhittade historier som cirkulerar i sociala medier.

Hur går debatten om falska nyheter? [frågade programledaren]. Hur mycket kommer diskussionen [om falska nyheter] ut till vanligt folk, till de breda massorna i USA?

Väldigt lite [svarade Washingtonkorrespondenten och rättade till hårsvallet] och det är ju naturligtvis oerhört synd. Dom människor som tror på de här nyheterna […] de följer inte diskussionerna på etablerade medier här i USA precis lika lite som dom som tror på samma sak i Sverige tittar på dig och mig nu när vi pratar om det i Aktuellt. Problemet här är ju att hälften av alla amerikaner får alla eller viss del av sina nyheter från sociala medier och där bestämmer du ju ditt eget flöde så att om du misstänker att jorden är platt och bara omger dig med människor som säger att jajamän, så blir din kunskap oerhört begränsad.

Jag kommer att tänka på en skämtteckning av Albert Engström, där en högdragen änkenåd i pärlor ställer frågan: ”Hur har de det egentligen i medelklassen, har de piano?”. De övre skikten har alltid haft ett visst intresse för de breda massornas existensvillkor.

Trump-historien har synliggjort den här sociala klyftan mellan etablissemang och folk – eller kanske snarare etablissemangspersoners chockerade misstro mot det okända folket – mer än något annat jag kan påminna mig. Det som utlöst konflikten är, tror jag, att folket inte betett sig så lydigt och beskedligt som etablissemanget vant sig vid.

Journalister i framstående media har länge skämtsamt och vänligt nedlåtande använt benämningen Nisse i Hökarängen för vanligt folk. Nisse hyser uppfattningar som journalisterna anser ointressanta och lite töntiga men som journalisterna får tåla – det händer att Nisse ringer till redaktionen och då tvingas journalisterna lalla med ett litet tag – eftersom Nisse trots allt kanske betalat prenumerationen. Och Nisse själv har alltid varit respektfull eftersom han har varit fullt medveten om sin egen obetydliga sociala och intellektuella ställning i jämförelse med journalisternas.

Jag tror att medias chock beror på den fasansfulla misstanken att Nisse plötsligt av någon obegriplig anledning, eller kanske därtill uppviglad av Donald Trump, börjat tycka annorlunda än journalisterna. Ouppmärksam och uppstudsig, kanhända. Han kanske rentav börjar betrakta sig som en jämlike. Kan du tänka dig, han bjäbbar emot! Och det värsta av allt är att han hotar att säga upp prenumerationen och i stället använda internet och sociala medier för att skaffa sig den information han behöver. Behöver? Inte vet Nisse vad han behöver!

Vad är naturligare och mer psykologiskt begripligt i en sådan situation än att journalisterna börjar leta fel – ”falska nyheter” – i alternativmedia och oroa sig för att Nisse, som kan förväntas tro att jorden är platt, kommer att tappa koncepterna och förbereda väpnade attentat mot pizzerior om han slipper ur etablissemangsmedias fasta och omtänksamma grepp (ja, det var det journalistdiskussionen ovan handlade om).