Det sägs i en del undersökningar att människor idag känner en viss hopplöshet inför utvecklingen i världen. Det mesta verkar gå åt fel håll. På 50-talet var det helt annorlunda, åtminstone i Europa. Efter andra världskrigets slut hade de flesta siffror börjat att peka uppåt. För oss som växte upp då var framtidsutsikterna goda.

Med det här i bakgrunden har jag börjat fundera över vilka personer i historien som har stått upp för hopp och framtidstro. Några namn kommer genast upp i mitt minne. Mohandas Gandhi, en indisk advokat utbildad i England, som blev ledare för Indiens frigörelse från Storbritannien. På fotografier från yngre dagar som nybliven jurist, är han klädd på ett typiskt europeiskt sätt, i slips och kostym. Minnesgoda läsare vet att han längre fram i tiden framträdde i traditionell indisk klädsel.

Gandhi använde sig inte av våldsamma metoder i sin kamp mot kolonialmakten, utan med ickevåld och fasta. Det visade sig att det tillvägagångssättet skulle leda till Indiens självständighet. Tragiskt nog blev Gandhi mördad av en muslimsk fanatiker inte så långt efter självständigheten. Men hans idéer lever kvar.

En annan känd jurist i historien är Abraham Lincoln. Han är ju mest känd som den amerikanske president som avskaffade det avskyvärda systemet med slavar. Han var hatad av en del och älskad av andra. Förmodligen var det en stor sorg för honom att landet splittrades i ett bittert inbördeskrig. Även han blev mördad efter krigets slut. Hans strävan efter rättvisa lever dock vidare hos andra människor.

Andra kända personer som stått upp för hopp är baptistpastorn och den amerikanske medborgarrättsrörelsens ledare under 60-talet, Martin Luther King. Och Nelson Mandela, den förste presidenten i det  fria Sydafrika. King var inspirerad av Gandhi i sitt arbete för de svartas jämlikhet och jämställdhet i USA. Jag minns hur upprörd jag som femtonåring var, när han blev mördad 1968. Kings berömda tal utanför Kongressen i Washington har blivit berömt och ofta citerat. Talet handlade om drömmar inför en ljus framtid, där alla människor skulle vara jämlika. Oavsett bakgrund och hudfärg. Martin Luther King stod för förhoppningen om ett bättre USA.

När ANC vann det första demokratiska valet i Sydafrika, blev Nelson Mandela dess förste president. Många vita var nog oroliga för hur det skulle gå för dem i den nya situationen? Skulle Mandela ta ut hämnd för begångna oförrätter, både mot honom själv han satt fängslad i tjugosju år på fängelseön Robben Island och den svarta befolkningen i stort. Istället kom Mandela med ett försonande budskap, alla befolkningsgrupper skulle behandlas lika. Framtiden såg ljus ut för Sydafrika. Idag har landet kanske förlorat något av visionerna från Mandelas tid, tyvärr. Mandela som ett gott föredöme kommer ändå alltid att finnas kvar.

Det finns en omständighet som mer eller mindre förenar de här personerna som jag nämnt. Nämligen inspirationen från Jesus från Nasaret, från hans liv och tankar. Trots att Gandhi förblev hindu under hela sitt liv, förklarade han sig vara påverkad av Jesu budskap om ickevåld. Hos Mandela finner man idéer om försoning mellan människor, ett viktigt moment i Jesu undervisning.

Martin Luther King talade om ickevåld och rättvisa och Abraham Lincoln reagerade mot ett omänskligt system. Tankar som i olika grad har sitt ursprung hos Jesus från Nasaret.

Det finns väl ingen person i historien som har inspirerat så många människor, oavsett religiös tillhörighet, till så goda handlingar som Jesus! I det kan jag se en förhoppning om en ljusare framtid, trots allt. Människor kommer även fortsättningsvis att hämta inspiration från denne Jesus och hans lära. Det är positivt i en värld som skakas av så mycket religiöst våld, grundat på andra idéer än Jesu ickevåldsbudskap.

Bosse Divander är präst och debattör.