Patrik Engellau

Den andra december har Dagens Nyheter en föredömligt neutral och avslöjande artikel om kriminaliteten i Malmö. Under vinjetten ”Poliserna här säger att de har förlorat hoppet” redovisas en situation där verkligheten bakom ordkaskaderna är att rättsstaten, som vi känt den, gett upp i Sveriges tredje stad.

Elva personer har mördats hittills i år. I ett fall har en person fällts för mordet. I tre fall finns misstänkta. I de övriga finns inga misstänkta.

De skrala resultaten beror till viss del på att polisen saknar utredare, vilket påstås till viss del bero på att den pågående polisreformen, tvärtemot intentionerna, minskat polisens förmåga att sända hjälppoliser till utsatta områden. I Malmö ska reformen ha lett till att erfarna utredningsgrupper splittrats. Och ibland har polisen haft viktigare saker än mordutredningar att syssla med: ”Ovanpå det: En rad misstänkta serievåldtäkter som inte gick att prioritera bort”.

Det finns åtta mordbenägna kriminella gäng i Malmö som framför allt sysslar med droghandel. ”Medlemmarna är i princip uteslutande män från första-, andra- och tredjegenerationens invandrarfamiljer.”

Bra artikel. Lasse Wierup heter journalisten. Jag inbillar mig att jag begriper situationen: obetvinglig kriminalitet och hjälplös polis. Och inte blir det bättre av att ”Malmös muslimska församlingar, som… mycket väl vet vilka som skjuter om nätterna” inte tycks informera polisen. Men statsmakten finns och kan inte bara gå därifrån. Den måste förhålla sig. Det hela är djupt tragiskt. Vad ska polisen hitta på i sin svaghet?

Man nästan kippar efter andan när man blir varse dess planer. Den tänker åtminstone tillfälligt lägga undan vapnen och bli förhandlare. Den ska mäkla fred mellan de våldsamma ligorna så att åtminstone provisoriskt eldupphör upprättas.

Alla som har sett amerikanska maffiafilmer vet att det kan uppstå tillfälliga freder bland rivaliserande mördargäng som livnär sig på olagliga sprit- och narkotikaaffärer. Men sedan då? Businessen har ju sin egen logik och strax är de i luven på varandra igen. Den före detta brottslingen, numera fastighetsskötaren Fadi, som intervjuas i Dagens Nyheter, tror inte heller mycket på polisens strategi: ”På kort tid kan det kanske funka. Men förr eller senare händer det något… någon spiller en drink på krogen och så är det igång igen”.

Hela tanken att polisen ska kunna åstadkomma något medelst medlingsförsök förefaller mig så blåögt naiv som det bara går. Polisen tror kanske att det handlar om några kronor i fackliga löneförhandlingar där det kan behövas en beprövad förlikningsman för att förmå parterna att skaka hand och lugna sig några år till nästa förhandlingsomgång. I själva verket är väl den aktuella malmösituationen mer lik inbördeskriget i Syrien där den ena fredsstiftaren efter den andra misslyckas även om han så sätter på sig en blå basker. Så naivt.

Jag tror, och Gud förbjude att jag har rätt, att det behövs en ohygglig massa våld för att räta upp en situation som denna. Jag tänker på FBIs uppgörelse med den amerikanska spritmaffian (och sjutton vet om den operationen hade lyckats om man inte dragit undan mattan för maffians verksamhet genom att år 1933 upphäva spritförbudet). Eller ännu värre, håll i dig nu, jag tänker också på hur Saddam Hussein etablerade lugn och ordning i Irak.

Den demokratiska staten måste med kraft värna om sitt våldsmonopol om inte demokratin ska falla. I Malmö verkar rättsstaten inte förmögen att manifestera någon sådan kraft. Få saker bör oroa oss mer.

Jag behöver väl inte ens berätta att min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro först blir mållös och sedan viker sig dubbel av skratt när jag berättar om situationen för henne.