Lennart Bengtsson

Dagens svenska bibliotek har naturligtvis som allt i vår tid ändrats och kanske inte i alla avseenden till det bättre. Det har blivit allt vanligare att rensa ut farliga böcker. Farliga böcker är inte desamma som på 1940-talet, då farliga böcker handlade om sex och samlevnad. För ett läshungrigt barn som växte upp i miljö där böcker inte var högsta prioritet blev skolan med sitt barnbibliotek Saga en tillgång – liksom stadens stadsbibliotek när man blev stor nog och fick låna själv. Regeln var tre böcker åt gången och första dagen i stadsbiblioteket blev det för mig två besök. Jag skakade av iver att hitta en vrå i min mormors lägenhet som låg nära och där jag kunde läsa ostört.

Vad var det som var så lockande med läsningen? Det var ett fönster in i en annan värld med äventyr och spänning och där bokens hjältar gjorde det omöjliga. Där fanns en kapten Nemo med sin fantastiska ubåt, där utforskades rymden och där besegrade bokens hjältar som Jonas Fjeld tillsammans med sin vän, det tekniska geniet Illmaro Erko, alla bedrövliga och hemska skurkar. Det fann en värld utanför Sverige där mycket var annorlunda med fantastiska vetenskapliga och tekniska framsteg som fick Jules Vernes berättelser att bli trovärdiga. I en del böcker kunde man finna knepiga matematiska problem som var betydligt roligare och fantasieggande än skolans tradiga räkneuppgifter.

Till slut blev jag god vän med den trevliga bibliotekarien som såg till att förse mig med alltmer böcker att läsa. Mina jordnära närmaste var förstås bekymrade över mitt voluminösa läsande men var ändå överseende så länge jag hjälpte till hemma, sprang ärenden och inte misskötte skolan.

Hur skulle det vara att växa upp idag som en nyfiken och frågvis 11-åring? Säkert skulle en skolkonsulent bekymra sig för att jag inte sportade tillräckligt eller att jag kanske läste böcker som var olämpliga. Kanske man skulle finna dolda ADHD-symtom?

I mina böcker var förstås männen hjältar men det fanns även spännande kvinnor som gav sitt liv åt vetenskapen. Hjältarna var förstås vita européer eller amerikaner och säkert är idag dessa böcker utrensade från biblioteken eller försedda med varningstext ungefär som sexupplysningen på 1940-talet. Inte ens Ture Sventons böcker får väl läsas längre för att inte tala om Tintin. Albert Engströms gubbar är säkert totalförbjudna då det inte går för sig att skratta åt militärer, fula kärringar eller judiska bankirer. En annan möjlighet som är på modet är att skriva om äldre böcker som min barndomsgranne Jan Lööfs roliga barnböcker som förlagen vill göra mer politiskt korrekta för att passa vår tid. Med dagens digitala teknik är detta en barnsak och det är inte längre nödvändigt att ha encyklopedierna i ett slags lösbladssystem som i Sovjet, där historien fick skrivas om så snart en politruk föll i onåd.

Att lägga historien tillrätta verkar vara extra tilltalande för dagens nihilistiska nytänkande där idéer och föreställningar måste infogas i ett tillrättalagt historiskt och politiskt sammanhang. Nyligen täckte kvinnliga filosofistuderande i Uppsala över porträtten av manliga filosofer med bilder av mer lämpliga kvinnliga sådana. Vilka kvinnor som fick ersätta Kant och Schopenhauer har jag inte lyckats få reda på.

Den svenska Lucian blev i jämlikhetens nya värld plötsligt en liten svart pojke i Åhléns skyltfönster med förväntat resultat i de sociala medierna. Utan tankereda och sunt förnuft kan man i stort sett få för sig vad som helst. Ena dagen kan man vara kvinna, andra dagen en sjuårig pojke. Ingenting är omöjligt i vår fantastiska nya värld! Men tänk om man säger eller skriver något olämpligt om islam som exempelvis Salman Rushdie gjorde. Då kan det verkligen börja osa katt och man kan drabbas av en fatwa, bli av med huvudet eller flyga i luften med en jäkla smäll. Där får nog studenterna på Södertörns högskola börja se upp.