Patrik Engellau

Jag tjatar hela tiden om att Sverige, om en mer korrekt människosyn av traditionell medelklasskaraktär kom att dominera, skulle ordna sig på lite sikt. Hur kan det vara?

Mitt budskap är egentligen både enkelt och komplicerat.

Enkelt: vafan, läraren bestämmer och eleven lyder, ingen cyklar på trottoarerna, ingen jävel blåser Försäkringskassan på bidrag, kriminella sys in och stoppas i fängelse, alla uppför sig enligt hederliga svenska regler sedan hundratals år, företagare anses för hjältar inte bara i retoriken utan även i statens regelverk, far åt helvete med EUs krångliga regelverk.

Komplicerat: det finns faktiskt folk som behöver omvärldens hjälp, om vi inte vill att de ska svälta ihjäl på gatorna måste vi ha ett omsorgssystem, medborgarna kan inte alltid ta hand om sina åldriga föräldrar så det är nog ett gemensamt ärende (eller kanske inte, det tål att tänka på), vad med föräldrar som satsar mer på att förverkliga sig själva än att ta hand om sina barn?, nu kommer det ett gäng IS-krigare till Göteborg och behöver tandvård, vad gör vi?, hur ska vi hantera en massa migranter som inte kan få jobb?

Så budskapet är inte så klart som man kanske hade trott.

Det första är att definiera det ”vi” som ska lösa problemen. När man säger ”vi” så menar man oftast politikerna, riksdagen, regeringen, kommunfullmäktige. Jag tror inte längre på detta ”vi”. Politiker är nog snälla som svenskar är i allmänhet, men också egennyttiga och ofta ganska otillräckliga eftersom folk med begåvning normalt hittar bättre sätt att utveckla sin potential. Om det hade gällt att styra skutan under lugna förhållanden när intet mer krävdes än att de skulle hålla rodret i mitten så hade vi kunnat lita på dem, men nu är det andra bullar. Nu krävs förnuft, beslutsamhet och ledarskap och det är de inte förmögna.

Men de nödvändiga kvalifikationerna och erfarenheterna finns hos folk utanför politiken. Sverige är ändå tills vidare ett mycket framgångsrikt land och det beror inte på politikerna, utan på dugliga medborgare. Den stora frågan är hur dessa dugliga medborgare ska kunna mobiliseras för värvet att skapa ordning och framtidstro i nationen.

Jag träffar varje dag flera sådana dugliga medborgare som i sin dagliga gärning följer just den sortens människosyn som Sverige behöver och som är motsatsen till den som politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex bekänner sig till. Dessa dugliga medborgare anser, tvärtemot politikerna, att folk i allmänhet är rätt kapabla och kollektivet har rätt att ställa krav på dem. Försök att begripa att gratis utbildning på skattebetalarnas bekostnad är en förmån, inte en skyldighet! Jaså, det är en skyldighet? Fundera då på att upphäva den skyldigheten och använda skolbudgeten till att skapa de bästa förutsättningarna för dem som vill dra nytta av förmånen.

Och vad med de rötägg som inte vill gå i skolan, skaffa sig jobb och uppföra sig som skötsamma medelklassare? Här kommer vi till välfärdssystemets ödesfråga.

Rötägget säger: ”Jag tänker inte anpassa mig till dina medelklassnormer. Försörj mig och gör mig i övrigt till viljes för annars kommer jag att jävlas med dig och bränna bilar eller låta journalister förklara för alla hur du förtrycker mig”.

Då hamnar medelklassaren i beråd, ty han är snäll och han är inte van vid andra slags människor än andra medelklassare. Han har svårt att föreställa sig att det finns folk som tänker missbruka hans vänliga sinnelag.

OK, medelklassare, fatta att vi står i en brytningstid. Sluta ge efter för galna idéer och stå upp för dina värderingar.