Lennart Bengtsson

Ett samhälle kan inte fungera varaktigt utan någon form av etablerade etiska regler. De flesta av oss har vuxit upp med de judiska eller kristna budorden där jag här vill föra fram det åttonde (inom judendomen det nionde) nämligen att inte bära falskt vittnesbörd. Eller med vårt moderna språk att inte ljuga. Att hålla sig till sanningen är en central del av tilliten i samhället och i vissa länder får man fortfarande inom rättsväsende och förvaltning svära med fingrarna på bibeln för att betona sanningens betydelse.

Inom vetenskap är sanningen ett måste och den framstående fysikern, Max Planck, hade som valspråk ”die Wahrheit ist alles” eller sanningen är allt. Inom vetenskap är fusk och lögn extra förkastligt som vi nyligen blivit påminde om i den bedrövliga Macchiarini-skandalen. Inom vetenskapen är det emellertid lättare att avslöja fusk och lögner ty om vetenskapens resultat inte bekräftas av verkligheten eller av andra oberoende forskare blir domen extra sträng. Det är därför som vetenskapliga resultat normalt granskas av oberoende forskare. Det är heller inte ovanligt att vissa forskargrupper ber kollegor i andra länder att upprepa experiment eller komplicerade beräkningar för att vinna mer tillförsikt. Under de senaste åren har detta varit vanligt förekommande inom en del av fusionsforskningen där det förts fram att kärnenergi kan skapas vid lägre temperaturer. En del avfärdar detta som teoretiskt omöjligt, andra däremot visar på otvetydiga resultat men dessa har ännu inte blivit möjliga att reproducera av andra forskargrupper. Här är det uppenbart att forskarsamhället självt bäst kan ta hand om vetenskapliga motsättningar. Samma gäller inom klimatforskningen där det bästa är att hålla vetenskapen skild från den politiska världen för att undvika överdrifter eller underdrifter.

Inom politikens värld är däremot knappast sanningen särdeles viktig. Särskilt gäller detta inom kommunismen där lögnen är en del av ideologin. Kjell-Albin Abrahamsson har i en nyutkommen bok, som tyvärr blev hans sista, och som hade den träffande titeln Låt mig få städa klart, givit en skakande beskrivning av den långa raden av svenska kommunistledare där lögnen har varit en central och bärande ide. Det är egentligen obegripligt att man i Sverige inte gjort upp med denna skamfläck utan fortfarande ser igenom fingrarna bara för att dessa, numera vänsterledare, har varit skickliga och underhållande lögnare. Tyvärr har alltför många trott på lögnerna inte minst de stackars svenskar som under 1930-talet lurades att utvandra till Sovjetunionen och för vilket det svenska kommunistpartiet fick betalt av Moskva. Ett litet fåtal av dessa överlevde, de flesta fick nackskott eller hamnade i Gulagarkipelagen.

Inom vissa religioner som islam framhäver Koranen vikten av ett mått av sanning men endast gentemot muslimer. För övriga, som kristna, judar eller usla hedningar eller ateister, är det snarare en dygd att ljuga och bedra.

En vanlig religiös eller politisk motivering har varit den jesuitiska maximen att ändamålet helgar medlen, det vill säga för ett ändamål som uppfattas som ”gott” behöver man inte bekymra sig om sanningen. Samma sak gäller vardagslivets alla nödlögner där resultatet ofta blir som för tjuveriet, där man börjar med en knappnål och slutar med en silverskål.

Extra skrämmande är den postmodernistiska nihilismen där sanningen helt har blivit relativiserad och blivit ett politiskt begrepp. Verkligheten är så komplex, menar man, varför man aldrig kan säkert veta vad som är sant eller falskt och därför kan var och en hålla sig med sin egen sanning och sina egna lögner. Verklighet har blivit ett slags berättelse (eller narrative) där sanningen blivit sekundär och godtycklig och denna skuggvärld har mer eller mindre anammats av vår tids agendajournalistik där sant och falskt blir allt mindre viktigt. Personer och företeelser stämplas och katalogiseras i förment etiska kategorier där allt och alla är antingen goda eller onda. Vänster är gott, höger är ont, socialismen och kommunismen är god och kapitalismen är ond. Ondast av alla är förstås den vite medelålders mannen, speciellt om han råkar ha hygglig ekonomi och leva i USA.  Här hjälper det inte det ringaste om denne råkar vara sanningsenlig och uppriktig ty i denna bedömning har Orwells dystopiska värld tagit över.

När vetenskapen blir helt underordnad politiken som sker i totalitära stater går vetenskapen snabbt överstyr när sanningen kommer i andra hand. Detta förekom inte minst i Sovjet där Lysenkoismen snabbt förstörde den biologiska och genetiska forskningen. I Maos Kina sändes studenterna ut på landsbygden för att lära sig vetenskap av bönderna. Svenska politiker har ovanan att placera sina vänner i universitetsstyrelserna för att dessa skall tillse att vetenskapen styrs av samhällets intressen. Detta är dömt att misslyckas då det inte är samhällets intressen som omhuldas utan snarare enskilda politikers föreställningar om vetenskap.