Patrik Engellau

Sverige har länge varit besatt av PK-sekten.

PK-sektens världsuppfattning påminner om andra fundamentalistiska religioners – till exempel kristendomens före 1500-talet och islams idag – däri att den hellre litar till sina heliga doktriner än till vetenskap och beprövad erfarenhet när dessa kommer i konflikt med varandra samt att dess tänkande har monopolanspråk och därför påbjuder målmedveten missionsverksamhet. Ett bärande inslag i missionsverksamheten – såväl när det gäller PK-ismen som islam – är att framställa de troende som rena och de otrogna som mindervärdiga och motbjudande. De otrogna förtjänar ingen mänsklig respekt utan bör i stället föraktas och förmås att blygas över sin vedervärdighet. De otrogna – sådana som jag – ska skämmas. (Jäpp, Nina Björk på DN Kultur uppmanade mig att ”inte rädas skammen” eftersom den kunde leda mig till omvändelse.)

I accelererat tempo har PK-ismen emellertid försvagats under det senaste året. Sektens prästerskap förlorar sitt inflytande inte bara över de otrogna, utan också över den egna flocken. Medlemmar hoppar av. Råttorna lämnar det sjunkande skeppet kan man säga om man är lagd åt drastiska liknelser. Fredrik Reinfeldts statssekreterare har gjort avbön i tidskriften Kvartal.

Det kommer fler avhopp. Hur ska vi hantera den nya situationen? Den första frågan är hur vi ska betrakta avhopparna. En möjlighet är att vi söker hämnd och betraktar dem just som råttor. Jag tror inte det är så smart. Det kommer inte att uppmuntra kvarvarande sektmedlemmar att lämna sin tro.

Jag tror det är bättre att vi följer Jesu maning i Lukas 15:7 ”Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.” Många av syndarna är inte, som vi kanske föreställt oss, cyniker som predikat i ond tro, utan naiva människor som förvillats av sitt tossiga budskap och därför mer att betrakta som otillräkneliga än skyldiga.

Den andra frågan är hur vi själva ska bete oss. Jag tror svaret är tvåfaldigt (och ursäkta om jag sagt det förr).

Till att börja med ska vi med större kraft än någonsin avstå från att skämmas. Man behöver inte ens skämmas för att man vill förbjuda tiggeriet (vilket jag bevisade för Nina Björk enligt ovan och var skälet till att hon, trots allt, tyckte att jag borde skämmas).

Men vad ska vi sätta i stället för det förvirrade tänkande som PK-ismen strävat att göra till statsreligion och som vi alla blivit mer eller mindre förgiftade av?

I grunden finns människosynen. PK-sektens tro är att människor på det hela taget är styrda av sina omständigheter och att eftersom omständigheterna ofta är mariga så finns det ingen annan råd än att en växande välfärdsstat får uppdraget att ta hand om ett ökande antal klienter på den skötsamma, skattebetalande medelklassens bekostnad.

Den motsatta människosynen är att människor i allmänhet har just den existerande skötsamma, skattebetalande medelklassens kompetens att uppföra sig som skötsamma, skattebetalande medelklassare. Staten bör bete sig med utgångspunkt i denna människosyn. Ja, till och med romer från Rumänien kan försörja sig och betala skatt enär de inte tillhör någon underlägsen ras. Vi bör förkunna denna människosyn. Vik hädan, försörjningstödsutanordnare!

Ifall vi alla – hela Sverige – anslöt oss till denna människosyn så vore Sverige räddat om så folkpartiet liberalerna regerade.