Ilan Sadé

Den 1 december publicerade Sydsvenskan ett läsarbrev från en socialsekreterare som menar att hans yrkeskår inte utan vidare kan följa utlänningslagens bestämmelse om att socialtjänsten ska hjälpa polisen, eftersom lagar kan förändras och medmänskligheten alltid måste vara vägledande. Samma dag meddelade tidningen även att ”Malmös socialsekreterare kan ha lagligt stöd för att vägra hjälpa gränspolisen att hitta gömda barnfamiljer som fått utvisningsbeslut”. I den artikeln hänvisas det till uttalanden av Anna Lundberg, forskare i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola.

Socialhögskolan vid Lunds universitet gick dagen efter ut med ett uttalande från ledningen, där ett tydligt stöd ges till socialsekreterare som vägrar att biträda polisen vid verkställandet av avvisningsbeslut.

Tillsammans förmedlar artiklarna och Socialhögskolans uttalande ett klart budskap till socialsekreterare i såväl Malmö som annorstädes: Låt samvete gå före lag om du inte vill ge polisen uppgifter om var lagtrotsande familjer bor, och ditt eget lagtrots kan för övrigt vara lagligt. Låt oss titta närmare på den sistnämnda vändningen.

Utlänningslagen föreskriver i 17 kap 1 § uttryckligen att socialtjänsten ska lämna ut uppgifter till polisen om en utlännings personliga förhållanden inför en avvisning. Här verkar saken alltså ganska enkel och entydig. Polisen måste kunna få biträde av andra myndigheter för att lagligen fattade beslut och avkunnade domar ska kunna verkställas, annars har vi ingen rättsstat och inget land som bygger på lag. Forskaren Anna Lundberg hänvisar dock till en av portalparagraferna i socialtjänstlagen, som anger att barnets bästa ska beaktas vid åtgärder som rör barn. Vidare hänvisar hon till barnkonventionen, som bland annat föreskriver att barn inte får diskrimineras på grundval av legal status. Dessa vaga begrepp och målsättningar kan alltså enligt Lundberg gå före den specifika regeln i utlänningslagen och förvandla lagtrotset till lagligt, eller rentav till det enda lagliga alternativet.

När det kan tyckas eller konstateras att två bestämmelser står i motsättning till varandra har juridiken en lösning: lex specialis derogat legi generali. Den lagbestämmelse som reglerar en specifik situation har företräde. Detta är inga konstigheter; genom att särreglera någonting har ju lagstiftaren avgett en specifik viljeyttring. Om jag säger att jag i allmänhet ogillar kyla men älskar skidåkning i fjällen, ska man inte tolka mig som att jag helst vill slippa skidåkning för all framtid.

Utlänningslagen är givetvis speciallagen i sammanhanget, men forskaren i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola har valt att bortse från helt grundläggande lagtolkningsprinciper. Hon hänvisar dessutom till andra vaga bestämmelser i en internationell konvention som inte ens har ställning som lag i Sverige. Saken är alltså klar utifrån vad lagstiftaren måste ha menat. Ändå ska det sås tvivel i media i denna fråga och skickas kommunikéer från självaste akademin, så att socialsekreterare och deras chefer får intrycket att det går bra att strunta i polisens begäran. Hur kunde det bli såhär?

Anna Lundberg råkar förstås inte bara vara forskare i mänskliga rättigheter, utan hon är därtill aktivist för öppna gränser och för att utlänningar utan uppehållstillstånd ska få stanna i Sverige. 2013 lät hon publicera en debattartikel i Sydsvenskan om att Malmö borde bli en ”fristad” för alla som saknar uppehållstillstånd. Nu tilldelas hon rollen som expert i Sydsvenskans dramaturgi. Och Socialhögskolan har i stort sett alltid varit politiserad, med tydlig vänsterinriktning.

Vi lever i en ”aktivistokrati” – ett land där politisk aktivism gör en bypass förbi det demokratiska systemet och direkt infiltrerar de myndigheter som ska upprätthålla lagstyret. Migrationsverket är givetvis det mest slående exemplet på hur aktivismen har vridit myndigheten ur lagstyrets och därmed de folkvaldas händer. Merit Wager, som då och då också medverkar här på Det goda samhället, har dokumenterat missförhållandena under snart tio års tid. Rimliga rättsprinciper om exempelvis hur bevisbördan ska fördelas i utredningen om den sökandes rätta identitet har helt åsidosatts. Detta är ett aktivt val som myndighetens chefer har gjort, med dramatiska följder för Sverige.

I vårt aktuella fall blir följden att gällande beslut och domstolsavgöranden, vilka har tillkommit efter tillämpning av demokratiskt stiftade lagar, inte går att verkställa. Inte på grund av en juridiskt korrekt lagtolkning, utan på grund av att enskilda tjänstemän anser sig stå över lagen, ivrigt påhejade av politiska aktivister i akademisk fjäderdräkt. Likställigheten inför lagen gäller inte längre i riket. Utlänning som exempelvis har jobbat och betalat skatt men förlorar uppehållstillståndet blir lätt att söka upp genom Skatteverkets folkbokföring, medan utlänning som är försörjd av det allmänna genom socialtjänsten får hjälp av samma socialtjänst att gömma sig och sin familj.

Är det konstigt att vi ser en kris i förhållandet mellan etablissemanget och folket?