Patrik Engellau

Det var TV-debatt om föräldrapenningen mellan två ledande politiker. Den ene hette Jonas Sjöstedt och den andra hette Ebba Busch Thor. Sjöstedt tyckte att staten borde reservera fler föräldrapenningsdagar för papporna så att papporna skulle tvingas vara hemma om de ville ha pengarna. Busch Thor tyckte att familjerna själva skulle få bestämma vem som skulle vara hemma med barnet.

Som vanligt när jag lyssnar på politikerdebatter stod mig frågan snart upp i halsen, något som genast försatte mig i bryderi eftersom jag inte omedelbart insåg varför jag reagerade på det sättet. Måste tänka.

Att tänka är ofta att googla. Jag googlar på ”föräldrapenning” och får 392 000 träffar. Sedan jag studerat dessa träffar i urval slår det mig att allihop behandlar sökordet i ett enda perspektiv, nämligen bidragsmottagarnas, till exempel ”Får invandrare föräldrapenningen retroaktivt?”, ”Så maxar du din föräldrapenning” och ”Reglerna och det du behöver veta”.

Förstår du? Tre parter är inblandade i verksamheten: bidragsmottagarna, det välfärdsindustriella komplex som administrerar det hela samt skattebetalarna, som står för fiolerna. Numera är jag endast inblandad som skattebetalare. Mitt perspektiv förekommer inte i debatten. Jag räknas inte. Det var likadant i TV-studion. Det var därför min mage ansattes av obehag av teamet Sjöstedt/Busch och skickade uppmaningar till min googleförstärkta hjärna att efterforska orsakerna. Teamet Sjöstedt/Busch representerar förstås det välfärdsindustriella komplexet som gärna vill locka bidragsmottagare med olika bidragsversioner, men drar sig för att resonera med skattebetalare om kostnaderna.

Så jag slog en obetydlig forsk (än en gång, tack Google).

Föräldrapenningen per barn uppgår till totalt minimum 114 tkr och maximum 384 tkr (eftersom höginkomsttagare får högre bidrag än låginkomsttagare, bara det något man försiktigt kan höja ett ögonbryn över). Jag gissar på lösa grunder att ett genomsnittsbarn genererar en föräldrapenning på 200 – 250 tkr.

Föräldrapenningen kostar staten drygt 40 miljarder kronor om året. Men föräldrapenningen drar en massa kostnader utöver själva bidragen, till exempel ska den administreras (och så ska någon göra de 392 000 sajterna). Vi låtsas att statens totalkostnader i ärendet uppgår till 60 miljarder kronor. Det är ungefär tio procent av den statliga inkomstskatten om totalt 600 miljarder kronor.

Med fem miljoner skattebetalare uppgår den statliga inkomstskatten till 120 tkr per skattebetalare om alla betalar lika mycket statlig inkomstskatt. Tio procent av detta – 12 tkr – går alltså till föräldrapenningen. Vi kan anta ett en skattebetalare har en fyrtioårig karriär just som skattebetalare och därför totalt under sitt skattebetalarliv bidrar med 480 tkr till föräldrapenningen.

Som tack för detta får skattebetalaren själv föräldrapenning när han blir mor och far. Med två barn (som enligt ovan får 200 – 250 tkr i snitt) så går det ihop. Fint, va?

En genomsnittsperson får lika mycket som han betalar. Även för en höginkomsttagare går det nog jämnt upp eftersom han både betalar mer skatt och får högre föräldrapenning. Samma sak med låginkomsttagare: det går troligen jämnt upp. Vilket underbart system, ingen vinner och ingen förlorar.

Tänk dig ett Sverige som ser ut precis som dagens Sverige minus föräldrapenningssystemet. Så kommer det politiker och föreslår att vi ska inrätta ett epokgörande bidragssystem som innebär att staten tar ifrån folk en viss summa och sedan ger tillbaka samma summa (bortsett från en administrationsavgift). Själv har jag svårt att tro att väljarna skulle se det fina i kråksången.

Men någon måste väl se det fina i kråksången? Absolut, alla de som skyfflar pengarna hit och dit och som utarbetar ett ständigt föränderligt regelverk kring föräldrapenningen samt förstås teamet Sjöstedt/Busch som får något viktigt att tala om i TV.

PS Skam till sägandes vet jag inte hundra säkert om administrationskostnaden ingår i statsbudgetens anslag för föräldrapenning. Om den gör det får beräkningarna ändras. Men min kalkyl är så grov i alla fall att det nog inte ändrar så mycket.