Helena Edlund

Under min tid i Afghanistan arbetade insurgenterna – det vill säga samma killar som vi i svenska media oftast kallade för talibaner – i skift. Tvåveckorsskift.

Under två veckor försökte de spränga oss i luften, för att sedan bege sig över gränsen till Pakistan för två veckors rest and recreation. I den del av västra Pakistan som gränsade till Afghanistan och som kallades TPA, tribal provincial area, kunde insurgenterna vila upp sig och få sjukvård. De rörde sig mer eller mindre fritt över gränsen och alla visste spelets regler.

Med tiden lärde vi oss en hel del om hur de olika teamen arbetade. Vissa var riktiga klåpare. När de var i farten, var hotbilden inte så hög. Bland soldaterna existerade förkortningen SBA. När en projektil från ett granatgevär inte armerades eller när insurgenterna sprängde sig själva i luften så skyllde vi det ofta på SBA, ”skit bakom avtryckaren”.

Men det fanns även andra team som var bättre rustade och under de tvåveckorsperioder när de var aktiva, gällde det för soldaterna att vara vaksamma.

Situationen förändrades också beroende på läget i övriga Afghanistan. När amerikanerna ökade pressen på motståndaren i södra Afghanistan, fick vi större problem i norr. Insurgenterna lämnade helt enkelt de områden där de fick det hett om öronen, för en lugnare tillvaro uppe hos oss. Men de insurgenter som då kom, var bättre utbildade och hade större erfarenhet av strid än många av de team som tidigare varit aktiva i vårt område.

Pakistan hade en passiv men tydlig roll i konflikten. Det var Pakistan som möjliggjorde insurgenternas återhämtning. Hade Pakistan agerat för att hindra detta, hade vårt uppdrag i Afghanistan blivit avsevärt enklare. En trött, skadad och hungrig motståndare är trots allt lättare att bekämpa.

Det är detta jag kommer att tänka på när jag läser Europols European Counter Terrorism Centre (ECTC) rapport om IS-terrorism i Europa. Pressreleasen går att läsa här. Europols krassa sammanfattning är att man räknar med ett ökat hot mot Europa, när IS försvagas i Mellanöstern. I klartext betyder det att man räknar med att ännu fler oskyldiga människor i Europa, som du och jag och våra familjer, kommer att slaktas.

Allt är logiskt. Ideologiskt övertygade människor som är beredda att mörda, våldta och slutligen dö för sin övertygelses skull, ändrar inte åsikt när de förlorar mark. Snarare tvärt om. En ideologiskt övertygad, hotad och desperat individ som inte är rädd för döden och inte har något kvar att förlora är på många sätt den värsta motståndare man kan möta. Drömmen om kalifatet är dessutom global. De militanta jihadisterna (som utgör en liten men högljudd och destruktiv del av världens alla muslimer) har ett tydligt och starkt mål: Det räcker inte med att genomdriva sin perverterade agenda i en avlägsen del av Mellanöstern, hela världen ska vinnas. Även Europa.

Europol menar i sin rapport att IS planerat attacker i Europa sedan 2013. Abu Muhammed Al-Adnani var officiell talesman för IS och dödades den 30 augusti i år i Aleppo. I september 2014 uppmanade han för första gången till mord på ”icke-troende” i Väst, och siffrorna som Europol presenterar tyder på att många hörsammat Al-Adanis uppmaning. År 2015 dödades 150 personer i jihadistiska dåd inom EU, varav majoriteten i Frankrike. Antalet jihadistiskt motiverade attacker ökade från fyra år 2014 till 17 år 2015 och antalet arresteringar kopplade till jihadistiskt terrorism ökade från 395 stycken år 2014 till 667 stycken år 2015.

Men ska man kunna verka i, och slutligen erövra, Europa, så krävs platser för återhämtning. Det behövs helt enkelt ett europeiskt Pakistan – och det är där Sverige kommer in i bilden.

Sverige har en lång och skamlig historia av att undvika konflikter genom underkastelse. Sverige lät tågen med järnmalm och tyska soldater rulla genom landet, och Sverige utlämnade hellre balter till en säker död än att göra sig ovän med ryssen.

Sverige har varit ”neutralt” genom att lägga sig platt och när terrordåden nu inträffar i Europa, så är Sverige av någon märklig anledning relativt förskonat. Detta trots att nationen tagit emot flest asylsökande i Europa räknat per capita och att ett betydande antal IS-sympatisörer finns i Sverige, varav många hundra har återvänt efter att ha deltagit i det pågående folkmordet i Mellanöstern.

Mitt ibland oss vandrar alltså män och kvinnor som ideologiskt stödjer mördandet av spädbarn, sexslaveri och tortyr – och även personer som har utfört dessa mord, våldtäkter och övergrepp.

Antalet potentiella terrorister är dock långt större. Europols rapport radar upp ett antal faktorer som bidrar till att en person förvandlas till terrorist: Att någon utför terrordåd i IS namn behöver inte betyda att personen är kopplad till IS, eller ens särskilt religiös. Europol menar att religionen blir en ursäkt snarare än ett motiv för den som vill protestera mot att tillvaron i det nya landet inte blev så bra som man hoppats på.

Så varför händer inget större terroristdåd här?

Men faktum är att det redan har hänt här. När Taimour Abdulwahab al-Abdaly sprängde sig själv till döds, mitt i Stockholms julhandel den 11 december 2010, gjorde han det i den Islamiska Statens namn. Hade han lyckats ta sig några meter till, in på Åhléns eller ner till Centralstationen, hade han kunnat ta hundratals med sig in i döden. Men sprängladdningen detonerade i förtid och endast gärningsmannen avled.

Var det ett taffligt misstag, eller en kalkylerad varning? Var det SBA hos gärningsmannen, eller ett budskap till den svenska regeringen: Detta är vad vi är förmögna till – om vi vill?

För en tid sedan samtalade jag med en polis som inom sin tjänst sysslar med så kallad assymetrisk krigföring, det vill säga terrorism. Polisen hade en mycket klar åsikt, som den sammanfattade i de kärnfulla orden: ”Man kackar inte i eget bo”.

Polisen menade att Sverige erbjuder perfekta villkor för terrorister: Tiotusentals personer befinner sig i landet utan att ha sökt asyl och var dessa personer befinner sig och hur de försörjer sig vet vi inget om. Vi tar emot asylsökanden utan att kräva att den asylsökande styrker sin påstådda identitet eller ens sin flyktingstatus. Vi erbjuder bostäder och rikliga bidrag till den som vill tillbringa dagarna med att, från en lägenhet i exempelvis Bergsjön eller Tensta, samla pengar eller planera terrordåd.

Den som blir påkommen i sitt värv, behöver inte riskera utlämning eftersom Sverige inte lämnar ut någon som riskerar dödsstraff eller tortyr (som är gängse behandling av terrorister i större delen av världen), utan möts istället av löften om förtur till bostad och vård. Alla dessa fördelar vet man att uppskatta, och man utför därför inga terrordåd i Sverige.

Den person som vill begå terrordåd i Europa, gör det därför lämpligen med Sverige som bas. Här kan man planera sitt mördande, resa iväg för att begå dådet och sedan dra sig tillbaka till den svenska tryggheten för att vila upp sig.

Sverige har förvandlats till Europas eget Pakistan, en plats för terroristers rest and recreation. Att det är så, har vi redan fått bevis på. Bara under den senaste veckan har Uppdrag Granskning skildrat hur märstabon Mohamed Belkaid planerade terrorattackerna i Paris och Bryssel under förra året och hur Säpo under 15 år jagat butiksägaren Abu Omar, som rekryterat unga jihadister i Stockholm. Expressen skriver om det islamistiska ”nordafrikanska nätverket” som varit baserat runt Brandbergen i södra Stockholm i decennier.

Vi göder terrorister i utbyte mot vår egen, relativa, säkerhet. Vi finansierar dessutom terroristerna genom att dra ner på bistånden till de verkligt behövande, som lämnas till svält och död i konflikternas Mellanöstern.

I klartext betyder det att vi som nation kan tänka oss att barn och kvinnor fryser och svälter ihjäl i flyktinglägren i Irak, Syrien och Libanon – och att fler oskyldiga män, kvinnor och barn i Europa (Europol nämner särskilt Frankrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien) kommer att slaktas – bara vi slipper. Frågan är hur hedervärd den hållningen faktiskt är och hur resten av Europa kommer att betrakta oss när sanningen går upp för dem?

Någonstans ska även vi, som nation, kunna se oss i spegeln.