Patrik Engellau

På något märkvärdigt sätt verkar världen plötsligt ha bestämt sig för att en ny social klyfta öppnat sig i västländerna. Efter en rätt långsam jordbävning vågar vi nyfiket titta upp och blickar ut över ett helt nytt socialt landskap. Efter Brexit och Trump framträder sådana som Orban och Visegrádländerna och Marine Le Pen, för att inte tala om Alternative für Deutschland och Fremskrittspartiet, inte längre som ett slags aparta och chanslösa bakåtsträvare utan som en social rörelse i hela västvärlden med djupa folkliga rötter.

Vad är detta? Vad handlar det om? Hur ska vi förstå det? Vem bråkar med vem och varför? Vi har inget bra svar. Det är plågsamt. Hur ska man kunna orientera sig i ett samhälle eller på en krigsskådeplats om man inte vet vem som slåss mot vem? Är det samma laguppställning i alla länder?

Jag tror att det är samma laguppställning överallt, men eftersom den är så lösligt definierad kan man inte säkert veta. De oppositionella brukar definiera huvudmotsättning såsom stående mellan ”etablissemanget” eller ”eliten” och de ”oppositionella” eller ”folket”. Se exempelvis den holländske partiledaren Geert Wilders plädering i en pågående rättegång mot honom där han tydligt ger uttryck för detta synsätt.

”Eliten”, å sin sida, brukar formulera det lite annorlunda. Ibland är den vulgär och talar om de oppositionella som brunråttor som borde gasas ihjäl. Men när elitetablissemanget är seriöst – vilket om du frågar mig är dess naturliga tillstånd – och har kliat sig i huvudet och försöker förklara detta nya som tycks ske i västvärlden så kommer det fram till att, ja, det finns en motsättning mellan ”elit” och ”folk”, och denna motsättning beror på att folken inte gillar globaliseringen, alltså att världen ekonomier kopplas ihop, utan längtar tillbaka till en värld av nationalism där alla svenska kvinnor var blonda och vackra, alla tyskar var humorlösa ordningsmän, alla italienare var spaghetticharmörer, alla engelsmän var bögar och misstänkta sovjetspioner och alla finnar slogs med kniv när de blivit fulla till helgen.

Jag är rätt bekymrad över att vi inte har kommit så mycket längre i analysen än just det där. Ingen av dessa två analyser säger egentligen något alls. Eller rättare sagt: den ena sidan anklagar den andra för att vara obildade fascister – ”deplorables”, som Clinton sa – , medan den motsatta anklagelsen uttrycks i termer som ”folkföraktare”. Det är svagt från ömse håll. Om den här nya motsättningen faktiskt finns, vilket de flesta tycks vara överens om, så borde vi kunna förstå den annat än i annat än så karikerade former. Här behövs fler tänkare.

Du vet min privata uppfattning i frågan (som du gärna får sno). Jag har skrivit om saken åtskilliga gånger, nämligen att huvudmotsättningen står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den skötsamma medelklassen. Kort sagt att det finns ett starkt, intellektuellt dominerande gäng, som har kontroll över statsapparaten och media, vars filosofi är att folk är svaga och behöver hjälp vilket ska betalas av den påstått rasistfascistisknazistiska medelklassen och att motståndaren till detta gäng är denna medelklass som är så van att ta stryk att den inte ens fattar hur den får på skallen utan i stället skrumpnar, skäms och krälar inför den elit som gjort sig till dess herrar.

Nu vet jag inte hur rimligt detta försök till analys skulle kännas för Nigel Farage, Marine Le Pen, Vladimir Putin eller Viktor Orbán. (Ej heller vet jag vad Jimmie Åkesson tycker även om jag vid flera tillfällen, utan framgång, försökt kontakta honom i ärendet.)

Jag har kommit fram till en oerhört stötande slutsats som baseras på teorin att intellektuella människor – alltså människor som har förmågan att jonglera med begrepp, föreställningar och idéer på ett övertygande sätt – på det hela taget är prostituerade. Det betyder att de bästa säljer sig till de högstbjudande. Elitetablissemanget har pengarna och därför opinionsbildarna och de intellektuella idémakarna. (Föralldel, det finns också många begåvade idealister som svälter för att de inte vill sälja sig.) De som tolkar världen åt oss är oftast direkt eller indirekt betalade av etablissemanget, alltså politikerväldet.

Att det tänkande skiktet består av prostituerade betyder inte att detta skikt inte har en angelägen social funktion. Dess förmågor är i själva verket oundgängliga. Det är dessa människor som skapar samhällenas självförståelse. (Jag blir själv lite chockerad över vad jag kommer fram till, nämligen att intellektuella skökor styr oss. Men de skarpa tänkare som formulerar våra idéer måste trots allt leva och för detta behövs pengar. Att världen styrs med pengar är ingen ny tanke, jag säger bara att en del av styrningen sker genom att de som har pengarna använder en andel till att avlöna filosofer med uppgift att förklara för folket att etablissemanget gör nästan allt rätt. Pengarna styr inte samhället direkt, utan endast indirekt via de skarpaste hjärnorna.) Tänkare behövs. De definierar hur vårt samhälle ser ut.

Hur många kronor per år skulle det kosta att anlita hundra riktigt vassa opinionsbildare i Sverige? Folk som skulle kunna formulera dina känslor på så sätt att du slipper att så orättfärdigt bli betraktad som brunråtta? En struntpeng om man jämför med vad politikerväldet satsar.

Medelklassen har inte fattat att det kostar att försvara sig själv och sin världsbild. Vad är det för fel med att pröjsa för klyftiga människor? Man betalar ju för överlägsna kockar och för ishockeyspelare i världsklass.

Skyll dig själv, snåljåp.