Lennart Bengtsson

Den 90-årige Fidel Castro har lämnat det jordiska och inte bara Havana sörjer. Den förre vänsterledaren, Lars Ohly, har förlorat sin inspirator och den svenska vänstern med Pierre Schori i spetsen följer den nio dagar långa kubanska landssorgen med djup saknad efter Castro. Många unga inspireras lätt av färgstarka ledare och det är ingen nackdel tycks det om de samtidigt råkar vara grymma och hänsynslösa diktatorer. Adolf Hitler var på sin tid populär inte minst bland de unga även i Sverige. En del som Ingmar Bergman eller Ingvar Kamprad tog illa vid sig när de långt senare blev påminda om sina ungdomssynder. Även Josef Stalin hade sina svenska beundrare för att inte tala om Mao Tse Tung. Däremot verkar inte de nordkoreanska ledarna ha lika många beundrare i Sverige utan där får sorg och saknad efter en ledares död koncentreras till hemmaplan. Men koreanerna behöver knappast hjälp härvidlag då de är oslagbara mästare i sörjandets konst.

Vad är det som gör att även Sverige saknar och sörjer uppenbart onda och gangsteraktiga ledare men skulle säkert bry sig föga om en enkel svensk partiledare eller till och med statsminister skulle avlida? Inte tror jag att Lars Ohly skulle uttrycka sorg och saknad efter Jimmy Åkesson eller ens Fredrik Reinfeldt. Han kunde ju inte ens tänka sig sitta bredvid Åkesson i SVTs sminkloge.

Orsaken är säkert den oemotståndlig attraktion som ligger i den enkla, okomplicerade och renodlade tanken. Att tro på den ädla rasen som många gjorde på 1930-talet, den fulländade kommunismen eller som idag på Koranens enkla budskap innebär ett slag katarsis som för många har samma styrka som en förälskelse. Allt blir enkelt och faller på plats och människorna fylls av kraft och övertygelse. Tänk vad underbart att kunna lämna den komplexa och obegripliga verkligheten och finna frid i tro och övertygelse! Att verkligheten visar något helt annat och inte sällan hemskheter och vidrigheter berör inte dem som är fasta i sin blinda tro.

Faran i vår tid är att de allt mer sofistikerade sociala medierna blir ett slags intellektuellt opium där verkligheten ersättes med lämpliga förenklade berättelser. Att behålla ett kritiskt sinnelag och ifrågasätta sådant som man inte förstår blir allt svårare då de med öppet och kritiskt sinne snabbt blir isolerade i grupper av troende och övertygade. Är man kritiskt till en okontrollerad migration blir man rasiststämplad, är man kritisk till en fanatisk miljö-och klimatpolitik eller uttalar sig positivt om civil kärnkraft eller genteknologi blir man stigmatiserad och stämplad som ”Folkefiende”.

Den fritt tänkande människan som var upplysningstidens viktigaste resultat riskerar i dag att motas bort från scenen av alla troende som via sina sociala nätverk snart kommer att övertyga oss att människan är skapad av gud och att det faktiskt är solen som snurrar kring jorden som predikas i flera moskéer. Här vill man gå tillbaka till tiden före Newton. Darwin har visat fel väg och kanske vi istället skulle ha följt Lamarck och Lysenko som bättre passar för den socialistiska människan där alla innerst inne är lika. Med rätt undervisning och med de rätta lärarna blir alla bli lika duktiga som den svenska skolan försöker visa år för år. Att det inte stämmer bryr man sig inte om så länge man är övertygad om att idéerna är de rätta.