Bert Stålhammar

Det var strax före jul år 1981. Jag var ute på det fältarbete som hörde till mitt arbete med min doktorsexamen. Mitt syfte var att studera hur grundskolans rektorer använde sin tid och hanterade sina uppgifter. Ingen i vårt land hade tidigare studerat just rektorers arbete. Ett forskningsområde som däremot var stort inom den engelsktalande världen. I USA hade många rapporters publicerats som visade ett starkt samband mellan duktiga rektorer och framgångsrika skolor. Under senare år har många studier bekräftat hur viktig rektor är för en skolas positiva utveckling.

Det snöade lätt när jag parkerade min Saab på skolans gäst parkering. Klockan var bara tre på eftermiddagen men det var närmast helmörkt ute. Visserligen lyste snön upp inte bara mörkret utan också hela tillvaron i stort denna sista skoldag på höstterminen i den ena av samhällets två högstadieskolor.

När jag öppnade porten in till skolan och gick in i korridoren fick jag snabbt trycka mig mot väggen för att inte bli omkullsprungen av tomtar och lucior i horder som forsade fram i korridoren. Några tappra lärare med glitter runt pannan försökte skapa någon sorts reda i det kaos som syntes råda. Men vad förmår en 160 cm kort och späd kvinnlig lärare mot grabbar i nian som pendlar runt 190 cm strecket?

På min smygande väg till rektorsexpeditionen kunde jag se att skolan var hårt sliten. Sönderslagna strömbrytare och insparkade plåtskåp, stora väggpartier där färgen flagnat och gardiner som hängde på trekvart eller inte hängde alls. Ur några högtalare som hängde i taket dånade både gamla traditionella julsånger och nyskrivna som Billy Butts populära Christmas in New York och Vår julskinka har rymt.

Stämningen var förvisso hög när rektor kom ut i korridoren och hälsade mig välkommen till skolan. Vi gick in på expeditionen där han bjöd på kaffe och berättade att det just varit terminsavslutning i skolans bespisningslokal. Där hade man bland annat sjungit Nu är det jul igen och Hej tomtegubbar.

”Vi undvek psalmerna eftersom skolan skall vara religiöst neutral”, sa rektor som också nämnde att han hållit ett jultal till eleverna där han påminde dem om att använda cykelhjälm och inte äta så mycket att de blev sjuka. Hela samlingen hade avslutats med Karusellen.

En timme senare hade jag förflyttat mig till skolmatsalen där kommunen bjöd hela personalen på julkaffe sista dagen före jullovet. I min forskningsstrategi ingick att jag också ville höra rektor tala inför hela sin personal. Efter en dryg halvtimmes småprat och ett och annat högljutt skratt tog rektor ordet. Ungefär så här uttryckte han sig:

Kära medarbetare. Äntligen är höstterminen slut. Det har verkligen varit en tuff termin då vi fått brottas med många problem. Och inte fick vi skolan renoverad i år heller. Men med tanke på de politiker vi har var det kanske fel att förvänta sig det. Vi får alltså vänja oss vid en arbetsmiljö som skulle utdömas på vilken annan arbetsplats som helst. Men nu har vi alla tre veckors julledigt framför oss. Vila upp er ordentligt. Tänk inte på skolan. För det skall ni ha klart för er har det varit jobbigt i höst så är det ingenting mot vad det kommer att bli i vår. Ät inte för mycket skinka och drick inte för mycket öl. God jul allesammans.

Då reste sig alla och gick sakta ut ur lokalen under tystnad. Sällan har jag sett ett kroppsspråk som så tydligt gestaltade hopplöshet och uppgivenhet som det denna personalgrupp visade just då.

Följande dag besökte jag den andra högstadieskolan i kommunen. På väg till rektorsexpeditionen kunde jag konstatera att korridorerna var lika slitna som de jag besökte under gårdagen. Men hela stämningen bland eleverna upplevdes som lugnare. Jag behövde inte smyga efter väggarna. Från högtalarna i taket hördes lugna julmelodier.

Rektor hälsade mig välkommen och bjöd på kaffe i personalrummet. Jag konstaterade att de båda rektorerna hade många gemensamma drag. De verkade båda vara drygt 40 år. Kanske berodde det på terminsavslutningen men de var båda klädda i kavaj, skjorta och slips. Då måste man komma ihåg att vid början av 80-talet dominerade männen totalt som rektorer. Numera är det tvärt om.

Rektor berättade att han just kom från terminsavslutningen som enligt traditionen hölls i den gamla sockenkyrkan på andra sidan vägen. ”Vi följer alltid traditionen”, sa rektor. ”Det innebär att vi sjunger de gamla klassiska julpsalmerna. I år var det också en flicktrio från nian som sjöng Stilla natt till gitarrackompanjemang. Ett inslag som blev oerhört uppskattat. Prästen läste ett par verser ur julevangeliet och tillönskade alla elever en god och välsignad jul. Själv höll jag ett kort tal och påminde eleverna om att det finns alltid ett ljus någonstans som lyser upp mörkret. Så slutade vi samlingen med att alla sjöng Vi tänder ett ljus i Advent.”

”Har du inte fått kritik från många håll för alla kristna julsånger”, frågade jag. ”Självklart”, svarade han. ”finns det en och annan som har hört av sig. Men jag svarar alltid att min uppgift som rektor är att låta alla elever få del av de traditioner vi har kring våra högtider. En julavslutning i kyrkan med levande ljus och musik får en helt annan dimension än den som hålls i en matsal eller gymnastik sal som fylls med dagens popmusik. Så länge som jag är rektor så kommer jag att driva denna linje och vill skolstyrelsen inte ha det på det viset så lämnar jag min tjänst.”

Sedan var det dags för personalens terminsavslutning inför jullovet. Det märktes tydligt att stämningen var högre i den här gruppen än i gårdagens. Jag väntade med spänning på rektors tal. Så här löd det:

Kära medarbetare. Tänk att det redan är jul. Hur fort har inte den här höstterminen försvunnit. Men vilken hösttermin vi har haft. Underbara elever som vi får vara med och lotsa ut i livet. Positiva och hjälpsamma kollegor och föräldrar som hela tiden har stöttat oss. Visserligen är skolan sliten och färgen har flagnat lite över allt. Men färgen i skolan. Den står ju vi för. Blå som hoppet och röd som kärleken.

Nu är det jullov. Men hav tröst. De tre veckorna går snabbt och snart ses vi här igen. Om det var bra under hösten så vet vi att det kommer att bli dubbelt så bra under våren. Och kom ihåg. Julen är inte bara klappar och julmat, och inte heller bara musik och körsånger. Det finns en djupare mening i julens budskap. För snart 3 000 år sedan uppträdde profeten Jesaja och sa: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart”. Nog är det värt att just i årets mörkaste månad lyfta fram att i allt det mörka föds ett nytt ljus. Ha nu en riktigt fin jul.

Så skildes alla åt inför jullovet. Det var många skratt, kramar och en och annan avskedstår för den som skulle sluta. Men det kändes ändå som om hela personalgruppen befann sig i den stämning som föds ur det äkta julbudskapet. Ett ljus skall gå upp.

I bilen på väg hem reflekterade över det jag varit med om. Mina två rektorsbesök ingick i den intervjustudie av 30 rektorer som var en del av min empiriska del i doktorsexamen. Utan att vara alltför teoretisk konstaterade jag följande.

Det som verkligen kan skilja en framgångsrik rektor från en medelmåtta är han eller hon har en egen genomtänkt värdebas. En sådan person är inifrån styrd och hämtar energi, mod och kraft från det som anses rätt och riktigt. För rektor nr 2 var det viktigt, oavsett vad andra ansåg, att eleverna fick en upplevelse i terminsavslutningen som gick utanpå och över det vardagliga och vanliga. Hans citat från profeten Jesaja fyllde medarbetarna med hopp inför framtiden, på ett helt annat sätt än vad en skrivelse från skolstyrelsen kunnat göra. Då handlar det inte främst om ekonomiska resurser.