Patrik Engellau

Du kanske tycker rubriken låter som ett ämne för radioprogrammet På minuten men det här är på allvar.

Jag har länge gått och funderat över hur jag – och många med mig, men nu är jag egocentrisk nog att bara tänka på mig – kan uppfatta världen så annorlunda än (de flesta) politikerna och (de flesta) journalisterna och (de flesta) övriga förståsigpåarna och därmed så annorlunda än den ”allmänna mening” som dessa gemensamt tänker ut.

De tänker exempelvis ut något som heter Lärarlönelyftet och som handlar om att jag och andra skattebetalare ska slanta upp lite mer för att en del lärare enligt ett rätt godtyckligt regelsystem som skolmyndigheterna uppfunnit ska få mer lön. Men hallå, ropar jag i andanom till utbildningsminister Gustav Fridolin, vad är det där för trams, du kan väl inte tro att skolan kan rätas upp med sådana åtgärder? Vi har de lärare vi har. Inbillar du dig att de hållit tillbaka sin pedagogiska förmåga på grund av taskig ersättning och att de nu ska öppna kranarna för några tusenlappar?

Eller när rikspolischefen Dan Eliasson vill motverka gängvåldtäkter med hjälp av ett armband med en inskription mot gängvåldtäkter. Men hallå, rikspolischef, vill jag ropa, är du seriös?

Sådär är det hela tiden. De kan ju för sjutton inte tro på vad de säger och gör. Så enfaldig är ingen, säger jag mig. Det måste vara något annat som ligger bakom, till exempel att de väljer ond tro för att gynna något intresse som de inte vill skylta med.

Fast häromdagen skrev jag en text om Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius som hade blivit inspirerad av en belgare som skrivit en artikel med titeln Varför allmänna val är ett föråldrat instrument att utröna folkviljan och därför glatt och intresserat spann på temat ”att demokratiska innovationer är en nödvändighet i dag för att motverka populismens utbredning”. Det är nog nödvändigt att nagga demokratin i kanten för att bekämpa populismen, resonerade kulturchefen.

Jag gick och sög på det där ett par dagar. Hur vågar någon så naivt och troskyldigt föreslå inskränkningar i demokratin för att komma till rätta med ”populismen”? Det var då insikten slog mig som en bomb.

Kvinnan är troende. Hon tror på allvar att det finns något illasinnat som heter ”populism”, kanske rentav ”högerpopulism”. Ingen vet vad det är, det bara finns ungefär som Satan själv och det är ont, ont, ont. Hon har gått på ”den allmänna meningens” propaganda. Hon är alltså inte den cyniker, som jag utgått från att hon och hennes kollegor måste vara, hon är en sant from pk-ist. Hon kanske till och med anser att värdegrunden inte bara, som jag ser det, är ett fjolligt och innehållslöst hugskott utan i stället något att i hängiven andakt kontemplera. En gång för länge sedan såg jag en gammal kvinna i Spanien be till ett helgon med sådan inlevelse att jag blev alldeles rörd över hennes tro. Så kände jag mig plötsligt inför kulturchef Irenius.

Jag flämtade till av insiktens betydenhet, för om Irenius faktiskt har en djup och innerlig tro på allt det där som jag betraktar som skenheligt struntprat från politikers och andras sida så kanske Irenii kollegor också har samma tro. Jösses!

Tänk tanken att dessa människor på allvar tror på den officiella uppfattningen att alla migranter är på flykt undan krig och att de har mycket hög utbildning och att de snabbt ska kunna anpassa sig till och berika vår kultur. Antag att de faktiskt tror att vindkraften är den billigaste formen av el. Antag vidare att de på riktigt håller för sant att svenska män är lika våldtäktsbenägna som en del män från MENA. De föreställer sig nog på allvar att migranter inte får lära sig svenska bara för att det saknas en SFI-lärare. De vet inte att mänskligheten i alla tider lärt sig främmande språk utan inblandning av olika välfärdsstater. De är övertygade om att svenska skolbarns överlägsna kreativitet gör att de inte behöver lära sig multiplikationstabellen. De tänker som en flicka jag hörde på radio: ”Jag behöver inte lära mig räkna för jag ska bli designer i New York”. De gläds åt Sveriges urstarka ekonomi. De är genuint övertygade om att svensk ekonomi kommer att blomstra ytterligare om några dussin kvinnor kvoteras in i svenska börsföretags styrelser.

Om det ligger till på det sättet får det oerhörda konsekvenser. Jag har alltid betraktat pk-ister som, trots allt, folk man borde kunna resonera med. Men om de är troende går inte det. Förnuftsargument rör sig i en annan sfär än trosartiklar. Inte för att det är något fel med tro, men det lönar sig liksom inte att försöka övertyga någon med argument att Gud finns eller inte finns. Det jag tror det tror jag vilka logiska finter du än kommer med.

Kanske förstår vi vårt samhälle lite bättre om vi börjar betrakta pk-isterna som en religiös sekt, en stark sekt, men en sekt likafullt.