Patrik Engellau

Du får nog ingen glädje av att läsa den här texten, utan snarare myror i huvudet, i varje fall om du är det minsta lik mig. Det började med att jag, för ett tag sedan, argumenterade för att pk-ismen var en ideologi. Men sedan, mer nyligen, har jag blivit övertygad om att pk-ismen snarare är en religion.

Och därmed slapp fan lös, för jag upptäckte att jag inte kunde skilja på ideologier och religioner. Vid närmare betraktande flyter de ihop till en religiologisk sörja. Låt mig få exemplifiera med de två religiologier jag tycker mig känna bäst, nämligen marxismen och kristendomen, som för övrigt är rätt lika varandra.

Läs mer →

Patrik Engellau

Häromdagen träffade jag några framstående pedagoger. De var bekymrade över att det var så dåligt med lärarnas fortbildning. Bland lärare var fortbildning ingen prioriterad fråga, sa de. Den fortbildning som faktiskt finns handlar, sa de vidare, för det mesta om tillfälliga kurser som lärarna snart glömmer bort.

”Vilka slöa lärare”, sa jag. Då tittade pedagogerna förvånat och lite osäkert på mig. ”Hur menar du?”, frågade de.

Där blev jag ställd. Hur kunde mitt uttalande missförstås? Skojade de med mig?

Läs mer →

Patrik Engellau

(För att förstå det drama som här beskrivs måste du först läsa en tidigare krönika som presenterar de inblandade karaktärerna.)

Många menade att äktenskapet mellan Justitia och Leviatan var en ”match made in heaven”. Leviatan var som en lejonhanne, våldsam men alltid, till sista blodsdroppen, redo att försvara sina nära och kära. Justitia, å andra sidan, var inte lejon utan gudinna, och tänkte på allas väl och ve, inte bara på Leviatans hjord. Justitia förmådde Leviatan att anamma ett vidare perspektiv på världen och sin uppgift.

På onsdagarna deltog Justitia i möten med Nätverket Hilda. Leviatan hade inga invändningar, han var hemma och nattade barnen. Såklart Justitia skulle ha sina rättigheter.

Läs mer →

Patrik Engellau

Statens natur är dubbel. Låt mig förklara.

I begynnelsen var människornas tillvaro ett allas krig mot alla. Under ”mänsklighetens naturliga villkor”, förklarade den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, blev människolivet ”ensamt, fattigt, nedrigt, brutalt och kort”.

Därför behövs en oändligt mäktig och potentiellt våldsam makt inför vilken alla människor måste vika sig, fortsatte Hobbes, en makt som har monopol på våldet och upprätthåller ordningen så att människorna blir fria att sköta sina liv utan oro för att bli rånade i nästa gathörn.

Läs mer →

Patrik Engellau

En liten notis från Gatestone Institute flashade just upp på min skärm. Jag hatar obeställda flashar på min skärm, men just nu är inte detta mitt primärhat.

Flashen bestod av en text (på svenska) av den holländske politikern Geert Wilders. Bland annat förekommer följande passage:

I den politiska korrekthetens namn har de [tyska politikerna] avsiktligt blundat inför islam. De har vägrat att inse religionens sanna natur. De vägrar erkänna att allt står med i Koranen: tillåtelsen att döda judar och kristna (Surah 9:29), att terrorisera icke-muslimer (8:12), att våldta unga flickor (65:4), att förslava människor för sex (4:3), att ljuga om ens sanna mål (3:54), och kommandot för att föra krig mot de otrogna (9:123) och underordna hela värden [sic] inför Allah (9:33).

Läs mer →

Patrik Engellau

Det finns ungefär 1,6 miljarder muslimer i världen. Jag tänkte jag skulle ta reda på hur många av dessa som tar avstånd från terroristdåd, till exempel lastbilsattacken i Berlin nyligen.

Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar. Hur detta civila muslimska samhälle ser på terroristhandlingar har rimligtvis ett betydande inflytande på den unge, potentielle terroristens djärvhet och beslutsamhet. Jag tror rentav att om ett enigt civilt muslimskt samhälle högt och otvetydigt förklarade för sina egna och för resten av världen att terroristaktioner är avskyvärda så skulle början till slutet av kampen mot terrorismen redan varit inledd. Stämningar spelar roll.

Läs mer →

Patrik Engellau

Den här debattsajten har tagit sig det kaxiga mottot ”Här skapas samtidens självförståelse”. Jag har hittat på det själv. Men varje dag plågas jag av känslan av att det inte finns så mycket självförståelse, i varje fall inte hos mig.

Detta kalenderåret 2016, som så snart brinner ut, har kastat upp två samstämmiga och samtidigt oväntade men troligen, om man får framtidsgissa lite, epokgörande händelser: Brexit och Trumpsegern.

Det begriper jag inte. Det är inte så att jag inte emotionellt kan känna att detta är kittlande sensationellt och kanske välgörande (eller möjligen tvärtom). Men jag förstår det inte. Jag förmår inte lägga fram en förklaring till dessa tilldragelser som jag själv tycker håller måttet.

Läs mer →

Patrik Engellau

Bäste Sherlock,

Jag blev lite besviken över Ditt resonemang i min krönika om no go-zoner igår. Dina bedömningar av polisens och politikernas inställning till eventuella idéer om att rättsstaten skulle återvinna dessas förlorade territorier och återföra dem till svensk lagskipning var visserligen övertygande, men Ditt nonchalanta sätt att avfärda Dr Watsons bekymrade – och befogade! – undran över framtidsutsikterna ingav mig olust. Att avfärda frågan med ett skämt om att svenskarna skulle vara som en sorts utdöda fåglar!

Läs mer →

Patrik Engellau

En bekant till mig har en uppsatt position inom polisen. Han säger att den pågående organisationsreformen funkar hyggligt, att polisen gör sitt jobb och att rikspolischefen är en hyvens karl. Men, säger han, en sak är verkligt oroväckande, nämligen de 14 förortsområden där de kriminella tagit över. Polisen kan inte gå in.

14? protesterar jag, det var väl 55? Han svarar ungefär att 55 områden är besvärliga, men 14 nästan omöjliga. Och på den vägen är det, säger han.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har länge ogillat att använda höger/vänster-skalan för att indela de politiska åsikterna, men jag har aldrig egentligen vetat varför. Men nu vet jag.

Jag kom nämligen att tänka på en tunn och oansenlig liten skrift som publicerades för ett kvartssekel sedan och väl är bortglömd numera trots att den borde ha renderat författarna nobelpriset i ekonomi. Den heter Marknad och moral och är skriven av Anders Johnson och Anders Röttorp.

Andersarna ritar helt enkelt en ny karta över samhället. Samhället består av tre sfärer som vardera har sina olika drivkrafter och värderingar, nämligen – mina benämningar avviker lite från Andersarnas – Civilsamhället, Näringslivet och Staten/Offentliga sektorn.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag for till Åre över Lucia. Skidåkningsmässigt var det värdelöst, men det var intressant i alla fall på grund av en upplevelse. I backen träffade jag en gammal skidkompis, en pensionerad läkare med ett framgångsrikt förflutet. Jag lyste upp men han stirrade misslynt på mig och väste genom sammanpressade läppar att han strukit mig från sin lista av vänner eftersom jag är rasist.

Jag blev alldeles häpen och sa vadå, Janne, hur menar du? Förklara är du snäll. Han väste att det var ingen idé, jag var rasist i alla fall. Sedan spottade han order rasist mot mig och tog av nedåt backen.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har upptäckt att allt mitt tjat om medelklassen och dess av mig påstådda värderingar gör många människor osäkra och förvirrade. Menar jag något meningsfullt eller pladdrar jag bara?

Tills vidare tror jag att jag menar något meningsfullt och därtill användbart och relevant. Så låt mig försöka igen.

Min utgångspunkt, som jag tror är rätt konventionell, är att mänskligheten, eller rättare sagt Västerlandet med start i England, sedan 1700-talet gjort oanade, oförutsedda, oplanerade och synnerligen lyckosamma framsteg. Hela folk har lyft sig från fattigdom till rikedom. Hur gick det till?

Läs mer →

Patrik Engellau

I början av 1990-talet genomförde Bildt-regeringen, under ledning av utbildningsminister Per Unckel, en universitetsreform. I reformen ingick att universiteten fick sina intäkter delvis bestämda av hur många studerande som fick godkänt på sina tentamina. Ju fler som godkändes, desto mer klirr i kassan för lärosätena.

En eftertänksam person skulle förmoda att denna ordning skulle medföra att lärosätena, som, kan man anta, vill ha pengar, skulle bli alltmer generösa med godkännandena.

Läs mer →