Patrik Engellau

Då och då har jag hört människor oroa sig för att etablissemanget, mot bakgrund av Brexit och Trump och en möjlig valseger för Le Pen, ska ställa in nästa val i Sverige. Jag har i mitt stilla sinne avfärdat sådana farhågor och betraktat dessa människor som paranoida. Fram till klockan 18.20 söndagen den 27 oktober 2016, då jag läste en artikel av Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.

Irenius börjar med att berätta om ett symposium vid Uppsala universitet, där professor Hans-Gunnar Axberger talade över införandet av tryckfrihet i Sverige:

Han underströk att ingen av förkämparna för tryckfrihet – som Peter Forsskål och Anders Chydenius – tillhörde etablissemanget. De var outsiders, som kom från östra delarna av riket (nuvarande Finland). Tryckfrihet är till för dem som står utanför, påminde Axberger, som minoriteter och andra som inte får komma till tals annars.

Låter bra, tänkte jag, så är det förstås. Sedan vänder Irenius på klacken och refererar till Boris Johnson, Nigel Farage och Donald Trump:

Idag är det rika män som Boris Johnson, Nigel Farage och Donald Trump, födda med silverskedar i mun, som åberopar en ”folkvilja” som kontrasteras mot en ”utbildad elit”.

Nämnda herrars framgångar i val på senare tid har också fått flera inom den utbildade eliten att frukta den så kallade folkviljan.

Men tänk om lösningen för demokratin är att ge ”folket” mer snarare än mindre förtroende? 

Hur ska det då gå till? Irenius framhåller nydanande tankar hos en belgare som heter David Van Reybrouck:

Van Reybrouck uttrycker en besvikelse över att EU-ledare inte tar demokratifrågan på tillräckligt stort allvar och han föreslår ett återinförande av en grundläggande princip i den atenska demokratin: sortition.

Med sortition begär man inte av alla att rösta i en fråga som få människor förstår, skriver van Reybrouck. I stället slumpar man fram ett litet urval av befolkningen och ser till att dessa medborgare får tillräckligt bra grepp om en fråga för att kunna fatta ett helgjutet beslut.

Fattaru? En liten grupp medborgare ska lära sig att se verkligheten med etablissemangets ögon och därefter fatta beslut. På det viset behöver man inte blanda in den okunniga massan i den demokratiska processen.

En annan som har lyft frågan om sortition är demokratiforskaren Claudia Chwalisz [… som] menar att demokratiska innovationer är en nödvändighet i dag för att motverka populismens utbredning.

När sådana som Farage får inflytande måste vi alltså genomföra demokratiska innovationer. ”Få torde invända mot att dagens demokrati behöver vitaliseras.” Vad kunde väl vara mer vitaliserande för demokratin än att upphäva den?

Problemet är att Irenius blir trött och olycklig av att sådana som Boris Johnson existerar:

Det är både tröttsamt och olyckligt hur vissa självutnämnda uttolkare av ”folkviljan” i dag åberopar den för att bygga upp föreställningar om en motsättning mellan ”vanliga människor” och ”etablissemanget” (som de egentligen själva tillhör).

Om man således begränsade, inskränkte eller kanske rentav upphävde demokratin skulle vi få ”en rikare offentlig debatt” och ”en stärkt demokrati, som på riktigt engagerar och inkluderar folket”.

Lisa Irenius, säg att jag inte kan läsa innantill, säg att du inte menar vad du skriver, säg vad som helst för att övertyga sådana som jag om att mediaetablissemanget inte blivit demokratins fiender.